Norrland är inte en koloni, Ebba Busch

Kirunaborna måste få något tillbaka

LKABs koncernchef Jan Moström och näringsminister Ebba Busch berättar om malmfyndet.

EU-topparna och journalisterna från hela Europa har tagit flyget tillbaka till Bryssel. Kungen och de svenska ministrarna är i Stockholm igen. I Kiruna återgår livet till vardagen.

Det är svårt att inte se ironin i att en svensk regering utan en enda minister från norra Sverige valde att visa upp vårt land just så här. På gränsen till polarnatten, tung basindustri och en spektakulär natur.

Exotiskt var ett ord SVT:s EU-korrespondent David Boati använde igår.

Han säger att EU-topparna och de utländska journalisterna kommit till Sverige med frågor om Sverigedemokraternas inflytande, och om regeringens inställning till klimatarbetet.

Rubriker om malmfynd

Hur det blev med svaren lär vi aldrig få veta. Det vi vet är att rubrikerna efter besöket har handlat om gruvföretaget LKAB:s väldiga fynd av sällsynta jordartsmetaller. En exploatering skulle samtidigt driva den gröna omställningen och minska Europas, och världens, beroende av Kina.

I Bryssel förstår man vad det betyder. Kanske bättre än i Stockholm. Arbetet för att säkra tillgången till "innovationskritiska mineraler" har stått högt på dagordningen länge.

Näringsminister Ebba Busch strålade där hon fick ge intervjuer iklädd gruvhjälm. Och Busch hade flera anledningar att vara glad. Att järnmalmen i Per Geijer-området visar sig innehålla en dold skatt är en. Att fyndet ligger just här, i Norrbottens inland, en annan.

Konflikter mellan intressen

Gruvbrytning innebär intressekonflikter. Att ta upp material ur berget påverkar landskapet. Att bearbeta och förädla det som bryts också. Människor, andra näringar och miljön kommer att påverkas. Till sist handlar det om en avvägning.

Riksintressen som rennäring och miljöpåverkan ska vägas in. LKAB:s chef Jan Moström talade själv om en "utmaning".

För företaget väntar nu en utdragen process för att få alla tillstånd. Ändå hade det kunnat vara ännu värre.

Om fyndigheten istället hade legat i Östergötland eller Skåne till exempel. Då hade vi kunnat vara säkra på att allt från fastighetsägare till den lokala ornitologiska föreningen skulle ha gjort precis allt för att stoppa brytningen, geostrategiskt viktig eller inte.

Hade tvingats välja sida

Ebba Busch skulle ha tvingats välja sida. Hjärtlandet eller rollen som en nyckelspelare i den gröna omställningen.

LKAB står inför en lång process för att få sina tillstånd, men den lär ändå bli mindre uppslitande än den hade kunnat bli på många andra platser.
Egentligen borde det vara ett problem. Alldeles för ofta har norra Sverige fått spela rollen som råvaruproducent åt resten av landet, och världen. Vinsterna från malmen, skogen och elen har skickats söderut, som från gamla tiders kolonier på andra sidan havet.

Mönstret finns kvar

Mönstret finns kvar. Att opinionsbildare i Stockholm protesterar när industrierna i norr vill använda den el som älvar och vind producerar är ganska talande. Särskilt som lokalt motstånd har fått stoppa vindkraften på många håll där man nu klagar över elpriserna.

I dag kräver Kirunas kommunalråd, socialdemokraten Mats Taaveniku, att staten tar ett ansvar för de investeringar som kommer att behövas. Stöd för byggandet av nya bostäder, och av samhällsservice som skolor och vård. Upprustning av infrastrukturen, till exempel malmbanan till Narvik.

Det är faktiskt det minsta Kirunaborna borde ha rätt att vänta sig. Deras gruva ska spela en nyckelroll i Europas gröna omställning, det har Ebba Busch sagt. Då borde människorna i Kiruna få något tillbaka.

Följ ämnen i artikeln