90-talisternas nationalsång

Av: Per Magnusson

Publicerad:
Uppdaterad:

STOCKHOLM. Som vansinnesfest och masspsykos är Swedish House Mafias sista avskedskonsert fulländad.

Men som de flesta vansinnesfester är den lätt att glömma.

Mina kollegor Markus Larsson och Tara Moshizi varnar mig för att sitta för nära staketet som omger pressläktaren. Risken att bli vaskad på är överhängande. 

Det är lördag kväll, Swedish House Mafia säger farväl med fyrverkerier och extra allt och ingen tänker missa chansen att festa som vore det 1989.

Supergruppens vräkiga stekarhouse är som skapt för att framföras på nybyggda fotbollsarenor. Den har samma inneboende attraktionskraft som en bicykleta från Zlatan Ibrahimovic. Det finns alltid ett crescendo till crescendot. Basen är så djup att den redan gjort sprickor i betongen på stackars Råsunda.

Men ingen, inte ens ett välbärgat barn, orkar fistpumpa i två timmar i streck. Konserten är alltför monoton.

Inte i närheten av förebilderna

Spindelkameran som svävar över publikhavet spelar in en historisk fest, med betoning på just fest. Daft Punks ”Harder, better, faster, stronger” får bana vägen för ”Leave the world behind” på samma sätt som Paris-duon inledningsvis inspirerade Sebastian Ingrosso, Steve Angello and Axel ”Axwell” Hedfors.

Men trion är inte i närheten av att lämna samma musikaliska avtryck som sina franska förebilder.

90-talisternas nationalsång

Men i konsertens mest eskapistiska stunder - som när ”Calling (Lose my mind)” drunknar i lika delar lila laser och allsång och sedan glider över i ”In my mind” - sätter Swedish House Mafia fingret på något som bara riktigt stora arenakonserter kan göra.

En känsla av att 40 000 kan skjuta ner horisonten tillsammans och vara exakt lika fjärran måndag, i exakt samma ögonblick.

Och när publiken sjunger ”Don’t you worry child, see heaven’s got a plan for you” i ett hav av konfetti låter det som en nittiotalisternas nationalsång.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN