LISTAN: Irriterande sympatisk Gyllene Tider-singel
Håkan Steen väljer fem saker i musikvärlden
Varje fredag turas musikredaktionens medarbetare om att dela med sig av åsikter, tips och nyheter.
Den här veckan lyssnar Håkan Steen på ny musik med några grabbar från Halmstad och blir oväntat förtjust i lite svenskfinsk pop.
1. Irriterande sympatisk Gyllene Tider-singel
Jag tog emot nyheten om en ny Gyllene Tider-turné i sommar med ett ganska stort och kanske även lite besviket ”jaha”.
De gjorde trots allt ett relativt rejält nummer av att svängen 2019 var den sista och trots att sånt som bekant alltid ska tas med en fartygslast salt gillar jag band som håller vad de lovar. Särskilt som finalen på Brottet hemma i Halmstad kändes som en så värdig sista show.
Att Per Gessle inte var helt nöjd med beslutet märktes emellertid i intervjuer. Och nu är vi alltså redan här igen.
Det hedrar dock Gyllene Tider att de även den här gången har spelat in ett helt nytt album, trots att max två låtar därifrån lär få plats i setlistan. ”Hux flux” kommer 30 juni.
Första singeln ”Chans” släpps i dag och det skulle onekligen gå att formulera giftiga lustigheter om refrängraden ”och nu är det samma, samma sak igen”. För vi snackar verkligen urtypisk GT-pop här: sensommarjangliga gitarrer, simpel Farfisa-melodi och text om bitterljuv förälskelse.
Men det låter sig inte göras. Som så många Gessle-verk genom åren känns singeln efter några snurr nästan irriterande familjär och sympatisk.
”Chans” får mig måhända inte att börja längta jättemycket mer efter turnén men kanske ändå, lite grand, efter albumet.
2. Markus of Finland
Markus Krunegård vårdade språkarvet från sin finska mamma redan på Laakso-plattan ”Mämmilärock”. Nu tar han det vidare. Singeln ”Miss Joensuu”, som släpps i dag, är den första från kommande helfinska albumet ”Nokia & Ericsson”. Att det måste bli ett sådant insåg Krunegård när han avböjde att skriva till Sam Smith för att få fortsätta med sina finska låtar. Texterna är en så stor del av den här artistens musik att Google Translate känns som en omväg för att förstå att ”Miss Joensuu” är en låt om eldig förälskelse. Men melodin doftar potentiell hit, om inte annat så på någon Yle-kanal.
3. Eklektiska folkbluessymfonier
Jag blir omedelbart intresserad när Chicago-poeten och singer-songwritern Kara Jackson förevisar sina tatueringar av favoritmusiker i en Mojo-intervju: Joanna Newsom, Pete Seeger, Donna Summer, Paramore, Joan Baez och Daniel Johnston. De namnen har man inte läst tillsammans tidigare. Den som lyssnar på de fyra släppta låtarna från kommande debutalbumet ”Why does the earth give us people to love?” hör faktiskt ekon av nästan allihop och en del andra i den djupröstade 23-åringens lo fi-folkiga minisymfonier på Södern-bluesig indiebotten. Lyssna inte minst på ”Pawnshop” och ”Dickhead blues”.
4. Pandemipassion med Crazy Horse
”Vaddå Molina, Talbot, Lofgren & Young? De kan väl kalla sig Neil Young & Crazy Horse som de brukar?” tänker man först. Men albumet ”All roads lead home”, som släpps i dag, består av låtar som Ralph Molina, Billy Talbot och Nils Lofgren skrev och spelade in var för sig under pandemin. Young bidrar bara med en liveversion av sin ”Song of the seasons”. Som väntat blir det lite splittrat men poänger finns. Talbot är en känsligt skrovlig sångare och Lofgren har alltid skrivit bra låtar (70-talsplattorna med Grin!). Hans melankoliska ”You will never know” blir höjdpunkten här.
5. Improviserad magi med Kjellvandertonbruket
Med en genomsnittlig låtlängd på drygt åtta minuter är ”Fossils”, andra albumet från Kjellvandertonbruket, inte för alla. Men den som drabbades av mötet mellan Christian Kjellvanders låtskrivande och Tonbrukets unika musikalitet på tre år gamla debuten ”Doom country” måste lyssna. De fem spåren sveper runt fritt i ett mörkt gränsland av rock, jazz, folk och förtrollande berättelser halvvägs mellan sång och spoken word. Ta in laddningen och det lyhörda samspelet i kvartslång eposet ”The last thing (thief)” eller de hisnande stråkarna i finalen ”Seahorse inn”.
Fem låtar: dödlig kärlek och rak rock
”LETHAL LOVE”
Eilen Jewell
Countrybluessångerskan från Idaho såg både sitt förhållande och bandet falla sönder och visste inte om hon skulle göra musik igen. Men låtarna blev en väg ut ur mörkret och nya singeln hör till hennes bästa. Skivan ”Get behind the wheel” kommer i maj.
”OLD HOMETOWN”
Doug Paisley
Att den här nivån av låtskrivande och berättande inte har gjort Doug Paisley till en större stjärna är obegripligt. Fans av Jason Isbell eller Margo Price hittar rimligen hur mycket som helst på Toronto-sångarens nya album ”Say what you like”.
”VI FALLER NER”
Holst & Planeterna
Sedan Kommissarie Roys klassiska enda album 1981 har Thomas Holst synts i Wilmer X och Torsson och släppt soloplattor i makligt tempo. Nya ”Långt där uppe ser de himlen” är rak, melodisk rock med den holstska uppriktigheten befriande intakt.
”BARN – DEMO-94”
Ulf Stureson
Jag avundas er som har kvar att upptäcka de sköra sångerna om sorg, minnen och hopp på Ulf Sturesons 90-talsdebut ”I overkligheten”. För fansen finns nu en hel skiva med demoversioner av låtarna. Inte direkt mindre omtumlande lyssning.
”NOTHING’S FREE”
Angel Olsen
Den här jazzblå balladen fick inte plats på ”Big time”, förra årets bästa album. Det säger en del om Angel Olsens förmåga just nu. ”Nothing’s free” och ytterligare tre outgivna låtar från sessionerna kommer på ep:n ”Forever means” 14 april.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik