En fantastisk festivalfinal med Ghost
Uppdaterad 2023-06-12 | Publicerad 2023-06-11
SWEDEN ROCK Ghosts praktfulla show är snuskigt nära perfektion.
Den svenska rockakten lämnar festivalpubliken hungrig efter mer.
Ghost
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival. Längd: 90 minuter. Publik: Gissningsvis runt 35 000. Bäst: ”Cirice”, ”Ritual”, ”Year zero”, ”Mummy dust” och ”Kiss the go-goat”. Sämst: Att jag inte hör mellansnacket eftersom folk snackar så förbannat högt.
NORJE. Senast Ghost besökte Sweden Rock var för åtta år sedan.
Det redan då hajpade rockbandet spelade okristligt sent på Rock Stage inför några tusen frusna besökare (jag var en av dem).
En hel del har förstås hänt sedan dess – försäljningsrekord, pris- och nomineringsregn, Tiktok-succéer, allehanda världsdominans.
I kväll är de tillbaka, men som huvudakt på festivalens största scen.
Det var sedan länge skrivet i stjärnorna.
Predikanten och perfektionisten Tobias Forge – i rollen som Papa Emeritus IV – dirigerar spektaklet med stadig hand. Genom storslagna refränger (”Watcher in the sky”), Yngwie Malmsteen-dramatik (”Faith”) och hotfull mystik (”Mummy dust”).
Frontmannen har all anledning att stå bredbent och rakryggad på Festival Stage.
Den välregisserade showen framkallar festivalens i särklass mest engagerade publik. Bruce Dickinson hade garanterat blivit avundsjuk om han stannat kvar en dag till på festivalen.
”Year zero” får publiken att i samklang skråla ”Hail Satan!”. När som helst kan Beelzebub komma på oväntat besök (kanske kan någon av de namnlösa gastarna servera en kopp Gevalia?).
Under instrumentala ”Miasma” och schlagerstänkta ”Spillways” står de tiotusentals hårdrockarna i stället som små ljus. Själv får jag fortfarande kalla kårar av den sistnämnda balladens alltför smöriga refräng, det lär krävas en exorcism för att den känslan ska lämna kroppen.
Inramningen av ”Cirice” är särskilt mäktig.
I början av låten står Forge på en hög plattform och badar i blodrött ljus. Utanpå sin skjorta bär han fladdermusvingar. Han påminner om Greve Dracula (Bram Stoker-versionen) som ser ut över sina egendomar i Transsylvanien och letar efter nästa offer.
Det är så satans snyggt och ståtligt.
Jag kan inte föreställa mig ett bättre avslut på årets Sweden Rock.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik
