Johanna dödades av sitt ex: ”Hon var en solstråle”
Familjen hedrade minnet – ställde ut hennes konst
Publicerad 2024-04-09
Johanna Kjellkvist älskade att måla.
Tre år efter att hon slogs ihjäl av sin ex-pojkvän uppfyllde hennes familj en dröm hon hade – om att ställa ut sina tavlor för publik.
– Det var ett sätt för oss att hedra hennes minne och att belysa mäns våld mot kvinnor, säger Johannas bror Peter.
Sista gången Peter Kjellkvist träffade sin storasyster var på hans 25-årskalas i september 2021.
27-åriga Johanna var lite stressad den kvällen, hon skulle iväg och träffa sin före detta pojkvän Simon som hon börjat umgås med igen, och kunde inte stanna länge.
– Hon var alltid på språng men jag minns att jag blev lite besviken, det var ändå min 25-årsdag, säger Peter.
Kan du inte stanna lite till, frågade han.
Men Johanna stoppade in sina hörlurar och rusade ut i septemberkvällen mot bussen som skulle ta henne till hennes lägenhet i Kristianstad.
– Det var sista gången jag såg henne, när hon skyndade mot bussen, säger Peter.
”Johanna finns inte mer”
Dagen efter ringde det på Peters telefon. Det var från psykiatrin i Kristianstad, de bad Peter komma in.
Han anade att det gällde systern, hon hade varit inlagd där förut. Men han förstod direkt när han fick se sina föräldrar, en läkare och Johannas psykiatriker samlade i ett rum att detta var något helt annat.
– Johanna finns inte mer, berättade Peters mamma.
– Där och då gick jag in i en slags bubbla. Jag bestämde mig för att jag ville veta allt som hänt och förstå varför. Så för att klara av det stängde jag av känslorna. När jag väl läste åtalet och fick veta alla detaljer, först då bröt jag fullständigt ihop, säger Peter.
Det som hade hänt den natten var att Johannas före detta pojkvän, som hon haft ett stormigt ”av och på”-förhållande med, hade slagit, sparkat och dränkt henne till döds i hennes badrum.
45 minuter av våld
Förloppet var utdraget och brutalt. Någon direkt förklaring till varför Simon Svensson, som Johanna varit så kär i, gjorde som han gjorde, har familjen aldrig fått.
Simon Svensson har bara sagt att han plötsligt fick för sig att Johanna var en djävul. Att hennes ögon blev röda. Att horn växte ut från hennes huvud.
45 minuter av sparkar och slag tog det, sedan fanns inte Johanna längre.
– Jag spelar upp scenariot över vad som hände där i lägenheten dagligen. Hon måste ha varit så rädd. Det måste ha känts helt overkligt för henne det som hände, säger Peter.
Simon Svensson dömdes först till livstids fängelse i tingsrätten.
Men i hovrätten mildrades straffet till 17 år. En rättspsykiatrisk undersökning visade att Svensson vid tillfället för mordet led av en allvarlig psykisk störning i form av en psykos som utlösts av droger.
”Hon var en solstråle”
Men även om psykosen var självutlöst, och han hade fått sådana tidigare när han använde narkotika, ansåg hovrätten att Svensson hade en viss nedsatt förmåga att förstå innebörden av vad han gjorde. Det fick Johannas bror Peter att skriva en debattartikel i tidningen Norra Skåne.
– Jag anser att Johannas mördare skulle ha dömts till livstids fängelse. Han slaktade min fina syster. Det finns inga förmildrande omständigheter i hennes fall och domstolarna behöver se över när det kan ges strafflindring för att gärningsmannen har varit i en självutlöst psykos, säger Peter.
Johanna var Peters enda syskon.
Innan hon slogs ihjäl var hon nästan klar med sina studier för att bli undersköterska.
– Hon hade själv vänt sitt liv till det bättre och såg fram emot att hjälpa andra. Hon var en ängel, en solstråle som lyste upp ett helt rum. Hon trodde gott om alla, kanske för gott ibland, säger Peter.
”Vi har fått livstid”
Det skiljde tre år mellan syskonen, men Peter säger att han alltid såg sig som Johannas storebror snarare än lillebror.
– Hon gick alltid sin egen väg. Sa man; ”gå höger Johanna”, så gick hon vänster. Och hon var så snäll och omtänksam men det gjorde även att hon blev utnyttjad ofta.
Peter säger att han tänker på sin syster varje dag.
– Jag fattar inte hur det kunde hända henne, hur någon kan göra så mot någon som är så snäll. Jag tänker även på Simon och på att han är ute om åtta och ett halvt år eftersom vi har den fantastiska lagen i Sverige att man är ute efter två tredjedelar. Jag och min familj har ju fått livstid.
Johanna älskade att måla, det var hennes hobby från det att hon var barn.
”Ingen borde behöva dö som Johanna”
Efter att hon dog hittade familjen många tavlor hon lämnat efter sig, målade från tonåren och fram till tiden för hennes död.
I påskas ställdes hennes tavlor ut på bygdegården i Maglehem, och intresset var enormt.
– Det var otroligt att så många kom, det var alltid Johannas dröm att få ställa ut sina tavlor. Många ville köpa dem men vi kan inte göra oss av med dem, istället sålde vi lite pins som vi kallar ”Johannas öga”, från en av hennes tavlor. Och lite kuddar och filtar med motiv från hennes tavlor på, säger Peter.
Mordet på Johanna har fått hela familjen att engagera sig i ämnet mäns våld mot kvinnor. Allt överskott från det de säljer går därför till Kristianstads kvinnojour.
– Det är otroligt att detta bara kan fortsätta, varför vill man döda dessa kvinnor, jag kan inte förstå? Ingen mer borde behöva dö som Johanna dog.
”Jag älskar dig”
Ett minne Peter tar fram när han vill känna glädje är det när Johanna lurade honom att det fanns ett magiskt godisland.
Peter har skrivit en del för att bearbeta systerns död, en text han skrivit om Johanna får avsluta denna artikel:
”Du sa att man kunde cykla upp på grusvägen bredvid vårt hus och där skulle det finnas ett godisland. Så självklart hängde jag med! Du sa ju till och med att man blir till godis och man kunde äta från sina armar, för det skulle ändå växa ut igen.
När vi väl kom fram till stället som skulle vara ett godisland så undrade jag var det var. Och då sa du att det var bara lite längre bort.
Jag hoppas du äntligen har hittat godislandet! Du får vänta på mig där tills jag hittar dit! Jag älskar dig.”
