Vem har egentligen rätt att bli förälder?

Johanna Frändén

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2013-05-30

Så anslöt också Frankrike till de länder som tillåter sam­könade äktenskap.

Vinterns högljudda mot­demonstrationer i hela landet tog ny fart i helgen efter att president François Hollande satt sin slutgiltiga namnteckning på den nya lagen.

Fokus har inte legat så mycket på själva äktenskapet som på oron för framtida familjebildningar, eftersom reformen automatiskt ger homosexuella rätten att adoptera barn, en status ­gifta franska par har.

Frågan sätter fokus på en laddad fråga: Vem har rätt att bli förälder?

Att vara en dålig förälder är ett av samhällets största tabun. Grannarna registrerar snabbt flickan på lekplatsen som ofta är utan uppsyn och alltid för dåligt klädd. Lärarna vet vilka elever som kommer utan matsäck till den här friluftsdagen också.

Men det ligger aldrig ­någon inledande bevisbörda på ett par som får barn på ”naturlig” väg.

I adoptionssammanhang är det tvärtom. Här dissekeras ekonomiska förutsättningar, ålder, yrkes­situation och ”livs­åskådning” innan man får ”OK” stämplat i sin dossier.

Sen kommer väntan på ett land med föräldralösa barn ­någon ­annanstans i världen som håller med.

Att Sverige, liksom nu Frankrike, tillåter homosexuella par att adoptera innebär inte att ett enda givarland i tredje världen gör det.

Det har gjort lagändringen för många barnlängtande par i Europa symboliskt ­viktig, men praktiskt verkningslös.

Adoptionsreglerna är hårda på sina håll. Det är barnets bästa som sätts i första rummet, inte det faktum att 35-åriga medelklassvenskar ska få sina drömmar besannade. Våra myndigheter kan dessvärre inte tvinga länder som Kina, Filippinerna och Sydafrika att ändra kraven de ställer på blivande föräldrar.

Men vi kan slå vakt om ­våra egna.

Och det är klart att en viss livsstil, attityd, eller, om ni vill, läggning hos adoptionsföräldrarna kan påverka barn negativt under uppväxten.

Barn behöver förebilder och det är föräldrarnas primära ansvar att se till att de är trygga nog att växa upp och bli de unga vuxna de vill vara.

Så kanske borde vi diskutera om en intolerant och trångsynt atmos­­fär med klara brister på empati är en godkänd miljö att växa upp i.

Kanske borde vi diskutera om de verkligen ska få adoptera barn, homo­foberna.