Skämtresmålet som jag aldrig vill lämna
2013 slutade med den i alla hänseenden briljanta idén att inleda 2014 med en semester. Kravbilden var enkel: Att komma bort och kunna sitta på en balkong och dricka vin och inte behöva frysa samtidigt.
Sicilien kanske, eller Andalusien, fast hellre lite varmare än södra Spanien, var hamnar man då? ”Typ … Lanzarote”, föreslog min kompis och flinade.
”Haha”, svarade jag och himlade möjligen lite med ögonen i andra änden av telefonlinjen.
Jag menar, det är inga fel på Kanarieöarna, herregud, inte om man är medelålders, eller tysk eller reser med småbarn, VERKLIGEN INTE.
Men brukar man tillbringa semestern i jakt på svartklubbar i Berlin och rent allmänt är ”ung” (enligt den nordeuropeiska och ganska generösa definitionen av begreppet förvisso, men ändå) finns det vissa gränser och tabun.
Vi kunde helt enkelt inte åka på semester till Kanarieöarna. Två dagar senare hade vi bokat en resa till Kanarieöarna.
När chocken hade lagt sig hanterade vi situationen på det enda sätt som återstod: Vi började skämtade om den.
”Det blir te å packa lätt, jag har hört att det alltid är gött väder på Kanariehôlmarna”, försökte jag på vår gemensamma hemdialekt till min kompis, som kontrade med att det kanske var läge att köpa med sig en limpa mentolcigaretter nu när vi ändå skulle i väg på ”vår första riktiga klimakterieresa”.
Vi var med andra ord smått outhärdligt raljanta över detta vårt kommande resmål, som tiotusentals svenskar år efter år troget återvänder till i jakt på en vecka eller två av sol och bad.
Men innan vi visste ordet av var dagen för avfärd här och det gick inte att skoja bort det hela längre. Jag packade lätta sommarkläder och svåra pocketböcker och längst ner i resväskan min vacklande självbild, och satte mig på planet till Fuerteventura.
Sen gick några dagar.
Och nu sitter jag här i den ljumma kvällen och dricker vin på vår balkong och det är snart mörkt och vågorna dånar in över stranden precis framför oss och herregud vad jag aldrig ska lämna den här ön igen.