Tack & hej
Det fanns en uppgift jag avskydde mer än alla andra när jag gick på Journalisthögskolan:
Att skriva kolumner.
Varje fiber i kroppen protesterade.
Varför skulle du rimligtvis bry dig om vad jag tyckte?
Jag stretade emot i tio år. Men ett decennium efter JMG skrev jag min allra första kolumn: om nätkärlek.
För det som fick mig att ändra mig var du.
Jag insåg att det inte handlar om vad jag lär dig. Utan vad du lär mig, när du svarar på mina texter. När du öppnar dig för en främling och berättar vad du känner när du ser mina ord om olika ämnen. Sedan dess har jag inte slutat tycka. Inte du heller.
Till dig som är pappa till en adoptivdotter:
Tack för att ditt mejl påminde mig om att det finns många pappor beredda att ta över när den biologiska sviker. Tack för att du fick mig att retroaktivt uppskatta mannen som klev in och älskade mig när min egen pappa var oförmögen att göra det. Jag har suddat bort en skugga nu, tack vare dig.
Till dig som skadar dig själv:
Tack för att ditt mejl fick mig att förstå att ångest är en tjattrig fyllkaja, och att jag bara gör mig själv illa när jag försöker tysta den. För att du lärde mig att det är bättre att se den som den oinbjudna gäst den är, servera en kopp kaffe för att den ska nyktra till, och vänta lugnt på att den ska ta sitt pick och pack och försvinna. Jag har ett tystare huvud nu, tack vare dig.
Till dig som alltid väljer fel partner:
Tack för att ditt mejl fick mig att förstå att det viktigaste valet av livskamrat jag någonsin kommer att göra är mig själv. Och att först då blir riktig kärlek möjlig även gentemot någon annan. Jag älskar nu, tack vare dig.
Till dig som aldrig stannar upp:
Tack för att ditt mejl påminde mig om att jag tillbringade 30 år utan att lyssna på fågelsång. Men att livet inte tar slut om jag inte hinner till nästa möte, nästa deadline. Utan att livet pågår medan jag rusar förbi. Jag har slutat att springa nu, tack vare dig.
När jag skriver den här kolumnen har det gått 3 718 dagar sedan jag först klev in på Aftonbladet. Folk frågar vad jag kommer att sakna mest, när jag nu byter arbetsplats.
De vill veta vad som påverkat mig starkast under de tio år, två månader och sex dagar som den här tidningen har varit mitt liv.
Svaret är enkelt.
Det jag kommer sakna mest är dig.