Mansgrisar är vi allihopa, jag med
Förra veckan lanserade ett gäng kvinnliga politiska journalister manifestet ”Bort med tassarna” för att uppmärksamma sexismen inom yrket i Frankrike. Initiativet ackompanjerades av exempel på allt från klumpiga komplimanger till flagranta inviter med manliga politiker som avsändare.
Kvinnor i maktens korridorer, liksom vi längs sidlinjen vid fotbollsplanen, är i första hand icke-män, i andra hand eventuellt liggbara och i tredje hand journalister.
Ibland är det svårt att veta hur man ska bete sig för att inte paja stämningen, så man får parera en del. Le när det är trevligt, säga ifrån när det är åt helvete och ibland slå dövörat till. Framför allt får man skärpa sig så att ingen tror att man är ett våp.
Det finns en kvinna i min omedelbara jobbnärvaro som gör alla fel. En sådan där som smyger runt som en skygg hind på presskonferenser och alltid ler sött mot kollegorna. Som aldrig ställer några frågor och alltid tar ett steg tillbaka, i stället för att bevaka sitt utrymme i trängseln efter matcherna.
En dag frågade hon om jag ville ta en lunch (jag svarade nästan ”ja visst, lilla gumman”) och när vi slagit oss ner strömmade hennes historia ut.
Hur hon kommit till Europa och upplevt att de manliga kollegorna nästan fysiskt trängt bort henne när fotbollsspelarna kom gående efter matcherna. Hur hennes landsmän på plats aldrig velat utbyta information, men ständigt spekulerat om hennes privatliv. Hur de flinat åt hennes frågor tills hon helt stumnat.
Hur en av dem konsekvent ignorerat henne i professionella sammanhang, men försökt hångla upp henne på en avskedsfest för en kollega.
Hur en fotograf försett henne med uppiggande sms om hur ”det går att suga sig till framgång, men inte till talang”.
Och vad hade jag tänkt? Att hon var en söt skogsviol som levde upp till varje fördom mot kvinnliga sportjournalister som man kan tänka sig.
Jag hade dömt henne efter en macho-måttstock på hur en sportmurvel ska bete sig. Jag hade dragit på mig patriarkatets pungkulor och solglasögon och genom spegelglaset sett en okunnig bimbo. Och jag hade inte ens hört hur Madeleine Albright vrålade i mitt öra att kvinnor som inte hjälper varandra hamnar i helvetet.
Och vad lär vi oss av detta? Att de stereotypa idéer vi matas med smyger sig in i vårt blodomlopp hur mycket vi än försöker stå emot. Att vi förment goda människor också bär på vårt fördomsbagage.
Jag hade blivit en ofrivillig sexist, en mansgris utan motstycke.
Jag betalade hela lunchen och skämdes.
Veckans hetaste 1
Högsommarvärmen drog in över Paris förra veckan och stämningen blev plötsligt extremt flörtig. Men lagom till att busvisslingarna på torg och boulevarder började gå överstyr sjönk temperaturen till normal vårvärme och staden återfann lyckligtvis sin mer snobbigt intellektuella själ.
Veckans hetaste 2
I Elyséepalatset frodas romantiken. Över ett år efter att president François Hollande blev påkommen med att ha en affär med skådespelerskan Julie Gayet, bakom ryggen på dåvarande flickvännen Valerie Trierweiler, syns Gayet allt oftare i Hollandes närhet.