Slut på ursäkter för oligarkernas hantlangare
”Ni vet vilka ni är. Och tids nog kommer alla andra också att göra det”
Gör följande experiment. Fyll en papperskasse med några hundratusen i kontanter, gå till närmaste bankkontor och försök sätta in dem. Spoiler: du kommer inte att bli bjuden på bulle.
Såvida du inte har en hel pärm med kvitton och avtal som kan styrka bakgrunden till din rikedom kommer du snart stå ute på gatan igen.
Några hundra miljoner? Kom in och ta en kaffe så pratar vi om saken! När dottern till Uzbekistans ökände diktator ville sätta in närmare 300 miljoner på Nordea för ett antal år sedan gick det geschwint.
Den advokat-rapport om Swedbanks affärer i Baltikum som publicerades 2020 visade att banken mellan 2014 och 2019 tog emot över 190 miljarder kronor från kunder där det inte var helt klarlagt vems pengarna var. I Estland hölls uppgifter om dessa kunder utanför de vanliga registren och förvarades i kassaskåp. Med andra ord: Swedbank visste att det handlade om icke-rumsrent kapital. Bland VIP-klienterna fanns flera oligarker med koppling till Vladimir Putin.
Efter Rysslands invasion i Ukraina har ett antal banktjänstemän i Sverige (även SEB har fått miljardböter för bristande arbete mot penningtvätt i Baltikum) gissningsvis burit på en inte helt angenäm känsla i magen.
De är inte ensamma. Kriget har hällt en hink kallt vatten över hela den globala finansbranschen. Hur kommer det sig att EU och USA så snabbt kunde identifiera Putins oligark-kompisar och frysa deras tillgångar?
För att alla hela tiden vetat att dessa personer blivit rika på ett sätt som inte tål dagens ljus. Och att det finns så många fler. Världens stora huvudstäder vimlar av “affärsmän” från korrupta regimer i Mellanöstern, Afrika och Asien.
”Funny money” brukar fenomenet kallas i Londons finanskvarter. Nu är det inte roligt längre.
När sanktioner infördes mot ett antal superrika ryssar agerade den schweiziska banken Credit Suisse blixtsnabbt. Inte med att skicka filtar och mat till Ukraina utan genom att försöka begrava dokument som avslöjar hur banken lånat ut pengar till oligarkernas köp av lyxbåtar, fastigheter och privatflygplan.
När det här ämnet kommer på tal vill banker gärna upplysa om att det är jättesvårt att skydda sig mot skummisar. Ungefär så här brukar det låta: blaha, blaha, blaha, blaha.
Financial Times-journalisten Tom Burgis menar i sin bok Kleptopia: How Dirty Money is Conquering the World att bankerna vill att vi ska gå bort oss i labyrinterna av skalbolag och karibiska truster så att vi inte ser vad det det egentligen handlar om: bakom varje beslut att släppa in en kund finns en människa. Och att undvika nedsmutsning är inte svårt utan väldigt enkelt. Råder minsta osäkerhet är det bara att säga nej.
Varför har då så många banker så länge valt att inte göra det? Därför att det varit lönsamt. Uppskattningar om hur mycket pengar som göms undan i olika skatteparadis varierar, men det handlar om hundratusentals miljarder kronor. Pengar som koncept bygger det på som skiljer ett civiliserat samhälle från anarki: tillit mellan människor. Att göra affärer med främlingar kan kännas läskigt, men det gemensamma förtroendet för våra valutor gör det möjligt. Det är detta förtroende som finansvärldens mörkermän missbrukar.
I Sverige sitter i dag en rad bankirer, advokater och pr-konsulter som tagit emot pengar från oligarker, shejker och andra kunder som man inte skickar vykort till mormor om.
Ni vet vilka ni är. Och tids nog kommer alla andra också att göra det.
Det sägs ofta att pengar inte luktar. Det är inte sant. Anstränger man sig bara tillräckligt mycket går det ibland att urskilja tydliga odörer. Som död. Eller skam.