Städaren Americo begravdes i dag
Americo Herrera fick bara vara pensionär i tre månader.
Lokalvårdaren i riksdagen begravdes i dag i Österhaningesalen, en modern och vacker ceremonilokal med sex meter i takhöjd och stora fönster mot kyrkogårdens långa rader av gravar och kors.
Rosa Carrasco, änkan, grät vid den vita kistan, barn och barnbarn höll om henne, viskade lugnande ord, strök henne över ryggen och pannan, men här och nu fanns ingen tröst att ge.
Hennes make gick i pension den 28 oktober i fjol.
Americo Herrera hade fyllt 68 dagen innan och han berättade att han ville sluta städa riksdagen medan ryggen ännu höll, att det var dags att ge de elva barnbarnen tid.
Men på väg hem från en två månaders lång semester i Chile - sommarhuset i hemstaden Valparaíso var efter flera års slit äntligen färdigbyggt! - slutade hjärtat att slå.
Det var i samband med en mellanlandning i Miami den 31 januari, Hererra steg ner från flygplanstrapporna, sjönk ihop, andra passagerare rusade fram, flygvärdinnor gav första hjälpen.
Nu, nästan en månad senare, höll pingstpastor Juan Perez Soto ett begravningstal på spanska, om livet och döden och förgängligheten och om en man som var pensionär i 95 dagar.
Längre sedan än så var det inte han ställde in städvagnen i riksdagen för sista gången och arbetskamraterna firade av honom med tårta och kaffe och presenter och tårar.
Det var här, i riksdagen, jag träffade Americo Herrera första gången.
Jag väntade på att Stefan Löfven skulle besöka talmannen och begära sig entledigad, jag ser i arkivet att det var i november 2021.
Statsministern dök inte upp. Upp dök däremot en kortvuxen äldre man i blå städrock och en kvast i händerna.
Han berättade om hur han saknade Chile då han var i Sverige och Sverige då han var i Chile. Migrantens eviga rotlöshet.
Det blev den första av flera intervjuer med honom. Alltid fanns en ny anledning att återvända. Magdalena Andersson tillträdde. Magdalena Andersson avgick. Ulf Kristersson tillträdde.
Stora politiska skeenden sedda genom ögonen hos en av alla dessa varelser i skuggorna som knappt märkbart städar upp efter de högljudda politikerna och deras entourage av sakkunniga och pressfolk och förtrogna.
Pingstpastorn avslutade med att ropa en ramsa om Colo Colo, en stor fotbollsklubb i Santiago, flera av gästerna stämde in i kören.
Runt kistan låg blommor och sista hälsningar på spanska och svenska: ”El mejor Padre”, ”Vila i frid älskade morfar/farfar”, ”Colo Colo Eterno Campeón”.
Barnbarnet Kimberly, 25, höll tal. Snön utanför panoramafönstren hade slutat falla och hon berättade om familjens älskade papi, var du än nu är, vi älskar dig, du var så varm och generös.
En ung kvinna, ännu i början av sitt liv, nu kämpade hon mot tårarna, kort paus och ett djupt andetag innan talet fortsatte.
Hon berättade om hur stolt Americo var över sin stora familj. Om hur stolt han var över sitt arbete.
Ibland tog han med familjen till riksdagen, visade alla rum, berättade om de kända politiker han träffat eller sett på avstånd.
Stolt, fortsatte Kimberly, var morfar även över uppmärksamheten i Aftonbladet.
Till tonerna av ”Over the Rainbow”, en klassiker, först inspelad av Judy Garland 1938, reste sig alla och följde med bakom dem som bar kistan, arbetskompisar och släktingar, ut till gravplatsen.
Rosa Carrasco, de två döttrarna, övriga familjemedlemmar, vänner, sammanlagt närmare etthundra personer.
Jag kom att tänka på min pappas begravning. Många år sedan, men samma årstid. Hans bröder från Dublin tittade på träden utan löv och en av dem sa att det kändes som att befinna sig i en film av Ingmar Bergman.
Pastorn sa ytterligare några ord på spanska. Cigarretter röktes, det skrattades, gräts. Så olikt en traditionell svensk begravning, samtidigt så lik.
Rosa var 17 och Americo 22 då de träffades i Valparaíso, ett turistparadis invid Stilla Havet, kärlek vid första ögonkastet, året var 1976, de flyttade så småningom till Sverige, barn sattes till världen.
Äktenskapet blev livslångt. Tills döden skiljde dem åt. Det där som präster brukar tala om vid bröllop, men som i vår tid är en sällsynthet.
Kistan sänktes långsamt ner av starka armar. Americo Herrera får sin sista vila i graven bredvid sin son, även han döpt till Americo, som dog för några år sedan.
Ännu en av alla dessa begravningar någonstans i världen var över.
Över var även en av alla dessa påminnelser om att rättvisa inte existerar.
