Landets mäktigaste har fastnat i skolkorridoren

Johanna Frändén

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-02-20

Jag hade en klasskamrat på gymnasiet som hävdade att kvinnor tjänar mindre än män eftersom ”de är sämre på att jobba”. De var fina, de där åren då man visste för lite för att kunna argumentera men ändå var tvärsäker på allt, eftersom det inte ställdes några krav på intellektuell stringens i åsikterna.

De enda korridorer vi kände till var de i skolbyggnaden. Där fick man säga nästan vad som helst.

I veckan som gick kom två tunga näringslivssvenskar ut som gymnasister.

Först Jens Spendrup i Ekots lördagsintervju, där han deklarerade sitt motstånd mot kvotering i bolags­styrelser eftersom ”det saknas kvinnor med kompetens”.

Med en osviklig tajming förklarade Isabella Löwengrip samtidigt på sin blogg att hon inte är feminist (där­emot ”stolt moderat och kapitalist!”) eftersom feminister är ”ett gäng kränkta vita medelklasskvinnor ­sittandes med rödvin runt ett bord som hittar på ­frågor att strida för”.

Två hyfsade avsteg från de åsiktskorridorer som det offentliga Sverige brukar ha som ramverk för debatten alltså.
Så är Jens och Isabella ­våra enda obekväma sannings­sägare 2014?

Nja. De har förstås båda statuspoäng att plocka i sina respektive skolklasser; de privata storföretagen och den dynamiska entreprenörssfären.

I näringslivet kommer inget tjat om könsrelaterade strukturer i vägen för framgångsfesten och fallskärmsavtalen.

Blondinbella är dessutom en förebild för massor med unga tjejer, så borde inte de gnälliga rödvinskärringarna retirera till sitt runda bord och låta henne vara?

Man kan tycka det.
Man kan också tycka att två av landets mäktigaste opinionsbildare borde känna till att den offentliga sektorn svämmar över av kvinnliga vd:ar, och att det var feminismen som såg till att kvinnligt företagande blev möjligt över huvud taget.

Man kan tycka att de borde kunna skilja på fördomar, fakta och politik. Att deras argumentation inom ämnet höjer sig en aning över den genomsnittlige femton­åringens.

Men i den svenska kapitalismens absoluta frontlinje tycks de kraven inte finnas. Spendrup och Löwengrip har strategiskt valt sina egna­ åsiktskorridorer till toppositionerna.

De missade bara kunskapskorridoren på väg dit.