Konvojen har blivit min symbol för hur det går
När jag var liten och för första gången hörde att Titanic låg på tretusen meters djup så såg jag vägen från hemmet till bussen framför mig. Tänk att havet kan vara lika djupt som från ladugårdsplanen till E22:an. Hoppa, simma neråt, dyka i tre kilometer.
Nu försöker jag se sex mil av någonting framför mig. Som från Kalmar till Oskarshamn ungefär.
Tänk en tanke om en tank på Flanaden följd av flera tusen tanks som slutar på Kaggensgatan i Kalmar. En mörk hård arm som käftsmäller sig in i landet som bjuder motstånd ingen var beredd på. Jag känner en trygghet i att höra andra prata om invasionen och hur Ukraina vägrar ge upp sin frihet. Att frihet, precis som så mycket i livet är väldigt lite när man har den och allt när man inte har den.
Joachim sa att våren är bra eftersom ukrainarna slipper frysa och gyttjan gör det ännu svårare för konvojen att avancera. Joachim har gjort lumpen, så han vet väl hur tanks fungerar och vilket väglag de trivs i. Jag har inte gjort värnplikten så allt jag kan tänka på är hur soldaterna i tanksen går på toaletten.
Jag är så fånig och platt, men vi ska inte bli arga på varandra för hur vi hanterar allt som händer.
Som ju faktiskt inte händer oss.
Jag såg en kö till bankomaten häromdagen. I farten betraktade jag raden av rädda människor och himlade med ögonen. Kommer ni klara er bättre sen för att ni har papperspengar? Kanske. Men jag vägrar kontanter och konserver. Jag tänker inte välja ut ett skyddsrum. Jag tänker inte köpa hem jordnötssmör och batterier.
Jag ska sitta i min soffa med naturgodis in i det sista. Om de kommer i form av en långsam konvoj så hinner jag säkert rafsa ihop något.
Det finns nästan inget som upprör mig lika mycket som bilden av Sverige som ett naivt oskuldsfullt bebisland som inte tror att något hemskt kan hända. Så har Sverige beskrivits så länge jag har varit medveten om landet jag bor i och dess beskrivning.
Är naivt fel?
Och också: säljer inte vi vapen? Det är ju ett väldigt annorlunda och liksom smygigt sätt att vara naiv.
Snälla nån, flytta då till ett land där man är tuffare, mer cyniska och beredda, det låter jättehärligt.
Om ni vantrivs så förfärligt i ett bebisland menar jag. Åk till tuffa tuffingarnas land och ha kul.
Hoppas att jag får låna en hundring av bankomatkön sen. Hoppas att jag får mat hos mamma.
Jag klarar inte av en släckt lampa i en kvart, jag tror inte att en låda, även om jag lagade till en, kan rädda mig från min arrogans.
Jag har fallit för långt.
När jag var arton år vann jag en tävling på teve och fick välja mellan tredagarspass till Hultsfredsfestivalen eller en konsert med Spice girls. Jag valde Spice girls eftersom man inte kan duscha på Hultsfredsfestivalen. Så redo för krig och kris är jag. Som en liten prinsipessa som måste kunna schamponera.
Den här texten är säkert provocerande på fler sätt än jag kan föreställa mig men jag har alldeles tappat kompassen, har inte längre uppsikt över vad man får tycka och skriva och säga.
Så låt stå.
Konvojen har blivit min symbol för hur det går.
Undrar var den är nu.