Vi är besatta av att leta efter ”det bruna” – utom i kungahuset
Uppdaterad 2021-12-28 | Publicerad 2021-12-27
Det sägs om Gustaf V att han som kronprins skickades till Storbritannien för att söka sig en maka. 350 dagar senare eller mer, kom han tillbaka med tre förälskelser: tennis, bridge och krocket.
Så det blev en ny friarresa, ner till Tysklands alla hertigdömen och arbetslösa prinsessor och hertiginnor. Där fann han Victoria, hon som helst uppträdde i pickelhuva och påstods ha den största staken på Stockholms slott.
Victoria dog 1930. Den mesta tiden befann hon sig utomlands, företrädesvis i sällskap med Axel Munthe.
Att Gustaf V var homosexuell råder det ingen tvekan om. Huruvida han verkligen hade en relation med Kurt Haijby och hur den i så fall såg ut, är det ingen som riktigt vet.
I SVT:s stora serie En kunglig affär – som är riktigt bra för att vara svensk tv-dramatik – berättas om en djup, förbjuden förälskelse, rentav en mångårig kärlek. Så väcks återigen frågan om vad konsten egentligen får påstå om människor som har levat?
Jag ska lämna den frågan därhän. Det är möjligt att Gustaf V, där han ligger i sin sarkofag i Riddarholmskyrkan, är okej med att låna ut sig som symbol för lidandet att inte få leva som man vill och med den man älskar. Serien skildrar mycket fint kungens ensamhet, både som människa och i sin sexualitet.
Men vad kan man påstå om Sveriges historia utan att det blir generalfel?
Till Gustaf V:s namn kan man knyta en rad antidemokratiska soloåkningar.
Ett är 1914, under Borggårdskrisen, när Gustaf V förklarade att han inte hade förtroende för den liberale statsminister Karl Staaff, varpå han kände sig tvingad att avgå. Det hände före historien om Haijby och är därför inget att orda om här.
Det gör däremot inte dekoreringen av Hermann Göring.
1939, tre månader efter Kristallnatten, förärades Göring Kungliga svenska svärdsorden. Med kedja, dessutom. Varför? Var Bernadotten på tronen mer än tyskvän eller försökte han bara hålla Sverige utanför kriget?
Jag vill inte lägga mig i frågan hur Sverige skulle ha agerat för att inte riskera Hitlers onda öga, men alla eftergifter var ändå inte nödvändiga. Att ge Göring den finaste orden vi har, hör till dem.
I tv-serien är denna nationella och kungliga pinsamhet förvandlad till något helt annat. Där är det hovets fixare som övertalar en ytterst motvillig Gustaf V att plocka fram medaljen som en muta för att tyskarna ska ta hand om problemet Haijby.
Så förvandlas en nazikollaboratör till en oskyldig människa, blott ett offer för homofobi.
Inom konsten får man hitta på vad man vill, det är min uppfattning. Men man måste ändå veta vad man gör när man skriver om historien, inför en befolkning vars historiekunskaper är så ringa.
I Sverige är vi besatta av att leta efter ”det bruna” överallt, utom just i kungahuset.