Vad skulle bli bättre av att kungen abdikerar?
Det är ingen som minns det här, men när Margrethe II tillträdde 1972 och Carl XVI Gustaf 1973, var de båda ifrågasatta. Hon ansågs snål och snorkig och han dum i huvudet.
De är kusiner. De är också varandras antiteser.
Den svenske kungen betraktas som direkt antiintellektuell, vilket bidragit till hans popularitet. Den danska drottningen är en kulturpersonlighet, och beundras lika mycket för det. ”Tjabo” gillar bilar, ”Daisy” böcker. Han jagar, hon tecknar. Och så vidare.
”Margrethe röker och tänker”, som Vecko-Journalen skrev 1981.
Hon låter tänderna gulna av nikotin. Hon färgar inte håret och hon har inte gjort något åt rynkorna – hon är även Silvias antites.
1981 översatte Margrethe och hennes man prins Henrik ”Alla människor är dödliga” av Simone de Beauvoir. De gjorde det under pseudonymen H M Vejerbjerg, men översättningen fick så mycket beröm, att de trädde fram. I Sverige togs nyheten om översättningen emot med viss oro/nyfikenhet: har Danmark en vänsterintellektuell feminist på tronen?
Slet ikke.
Vad gäller synen på könsrollerna, är de två kusinerna rätt överens.
Under äktenskapet med prins Henrik återkom Margrethe II ofta till hur konstigt det är ”att stå över sin man i rang”, så hon gör det bara offentligt, hemma är det Henrik som bestämmer. De visar sitt privata franska vinslott. Rubrik: ”Här är jag bara Henriks hustru – han får bestämma allt.”
Sånt där kan man skratta överseende åt. Det var då det och så vidare. Kungen har fått mer kritik för sina uttalanden, inte minst i Danmark. ”Det här jobbet är inte för en kvinna”, sa han 1972, angående frågan om kvinnlig tronföljd. Då hade Margrethe suttit på tronen i ett halvår.
Det gör ont när gamla regenter tar av sig manteln, men sentimentaliteten handlar i första hand om våra egna liv. Vi har levt med kungligheterna ”så länge vi minns”. Vi har också stretat på, gjort så gott vi kunnat, fallerat ibland.
Inget är så löjligt som ropen vi hör nu, att även kungen borde abdikera, till förmån för Victoria. Charles III, som varit kung i knappt 18 månader, uppmanas också kliva åt sidan.
Vad skulle bli bättre av det?
När Margrethe abdikerar, avtrollas monarkin. Man sitter på tronen tills man dör, det är både mystiken och straffet för de privilegier man föds med. I tider där vi sopar undan alla gamla människor (utom i USA), är det desto viktigare att kungarna får kvar som en manifestation – inte för plikten att jobba tills man dör, men för rätten att åldras på post.
Lika dum är klagosången över att det just nu bara sitter män på Europas alla troner. Därför borde Victoria ta över, för balansens skull. Som om monarkin får större legitimitet om den som håller i spiran är kvinna.
Frågan om statsskicket kan inte handla om vi har en bra eller dålig, rask eller halvdöv, manlig eller kvinnlig monark. Den handlar om principer. Ska verkligen landets högsta ämbete, i en demokrati, gå i arv inom en familj, bara för att ”det alltid har varit så”, bara för att vi har behov av pompa och ståt?
Historiskt sett har man bara avskaffat ett kungahus om annat står på spel – rösträtt, bröd, fred, antifascism – krav som är större än nationen och traditionen. Men varje tronskifte borde leda fram till åtminstone en diskussion om statsskicket.
Det är kronprins Frederiks Christianiabike med alla barn på flaket som har skapat den beundrade ”nordiska cykelmonarkin”. Men hur modern och jämställd han än vill vara, till skillnad från sin mor, så kokar monarkin ändå ner till en överordnad ideologisk princip: det är rätt med sociala hierarkier.
En president skulle inte minska ojämlikheten, men en republik har ändå inte inskrivet i konstitutionen att man ska belöna och buga inför överklassens och aristokratins främsta representant.
Så mange tak till drottning Margrethe och alla ni andra, men nu börjar det bli dags för något annat.