Journalister var bra spionämnen tyckte IB-chefen Birger Elmér
I likhet med Jan Guillou blev min gode vän Per Arne Skansen kontaktad av folk från sovjetiska ambassaden.
Fem år och flera sovjetiska kontaktmän senare hade han mot belöning i form av en kamera, 60 000 kronor och många flaskor sprit, lämnat ansenliga mängder av material och uppgifter till främmande makt.
Men det Per Arne ”spionerat” fram var bara offentliga handlingar eller rent nonsens. Han hade nämligen omedelbart kontaktat folk inom försvaret, fått en svensk militär handledare och börjat agera som dubbelagent.
Jag följde i stort sett varje steg Per Arne tog under den här tiden, eftersom han lämnade alla rapporter parallellt till mig. Som säkerhet. Man vet ju aldrig riktigt vem man kan lita på i de hemliga sfärerna.
Per Arne skrev sedan den spännande boken ”Lösenord: Buss 311, 5 år som dubbelagent i Stockholm”.
Det hör till bilden att viss personal på Sovjetambassaden lär ha haft till uppgift att under sina sejourer i Sverige värva ett visst antal uppgiftslämnare. Med tanke på hur det sovjetiska systemet fungerade i övrigt finns därför all anledning att anta att dessa KGB-tjänstemän gärna överdrev betydelsen av sina värvningar för att själva framstå i bättre dager.
De spioner som verkligen skadat Sverige genom åren har varit höga militärer. Per Arne Skansen jobbade i bokbranschen, Jan Guillou var journalist på en herrtidning. Knappast top secret, om man säger så. Men de kunde komma med enstaka pusselbitar och de var goda nog att fylla KGB:s värvningskvoter.
Vintern 1988 var jag själv med en känd spion på restaurang Riche i Stockholm. Vi hade ätit en god middag med mycket vin och stod vid varsin pissoar på toaletten när jag fick frågan om jag ville börja rapportera.
– Det är ju så bra med journalister, sa spionen. De sysslar med information hela dagarna.
Han hette Birger Elmér. Femton år tidigare hade Jan Guillou och Peter Bratt i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront avslöjat honom som chef för den hemliga svenska underrättelseorganisationen IB. Och han jobbade alltså fortfarande med inhämtning av uppgifter åt någon myndighet eller institution.
Det var jag som bjudit Elmér på middagen. Den var ett tack för att jag i tidningen Z fått göra den första stora intervjun med honom om IB och dess verksamhet.
Elmér är en av de märkligaste människor jag träffat. Han var en före detta militär som blivit psykoanalytiker. En övertygad socialdemokrat med goda kontakter högst upp i statsledningen. En skicklig analytiker och kommunistjägare som inte respekterade lagar och bestämmelser, om de hindrade hans arbete. En oerhört allmänbildad läsare, intresserad av judisk religiös mystik och praktiskt bokbinderi. Han hade nära personliga vänner i flera västliga underrättelsetjänster, flera av dem i Vatikanen.
Officiellt slutade Elmér på IB redan 1975. Han fortsatte dock i flera år att lämna rapporter till Försvarsstaben och, under täcknamnet ”Erik”, till Säpo.
Han berättade många fantastiska, men fullt trovärdiga historier, precis så avvägda att de inte gick att kolla. Till exempel om hur han med svenska myndigheters inofficiella godkännande hjälpt till med att ”ordna” granatgevär till USA:s krig i Vietnam.
Han hade tagit reda på det som fanns om mig i arkiven. Idiotgrejer, som det att jag rökt hasch. Det var gymnasiekamrater som hade lämnat uppgifterna.
Han sa inte något om tiden senare, när jag varit vänsterman. Men han skröt om hur hans IB hade informatörer överallt. På de stora tidningarna. På statliga verk. I alla partier, och framförallt i yttersta vänstern. I Z-intervjun sa han att det viktiga var att folk var ”nationellt pålitliga”:
– Vi använde inte i något fall våld eller utpressning. Vi använde oss aldrig av fruntimmer eller sådana knep. Pengar ibland, men så gott som aldrig som viktigaste argument. Vi använde hjärnorna och körde med öppna kort. Vi hade ofta folk i styrelserna och på viktiga poster.
Det är inte fel att anmäla ett brott, eller en säkerhetsrisk. Det är snarast en plikt. Men där vid pissoaren tackade jag nej till att bli rapportör. En journalist bör inte ha alltför många roller. Och i spioneriets gråa spegelvärld blir de flesta, förr eller senare, bara förlorare.