Mordet borde ha lösts för 25 år sedan
Den dåliga nyheten är att polisen för 25 år sedan av gåtfulla skäl inte lyckades knyta en kvarlämnad klocka till mördaren.
Den goda är att utredarna har blivit betydligt mer skickliga sedan dess.
Ett mord begånget i den numera riksbekanta Stockholmsförorten Husby i mars 1988 kan vara på väg att klaras upp.
Kvinnan som har anhållits är för all del långt ifrån dömd, men det tycks finnas teknisk bevisning och hon kommer sannolikt att häktas senare i veckan.
Det är av allt att döma den på mordplatsen kvarglömda damklockan som utredarna har lyckats binda till henne. Visserligen möjliggör den tekniska utvecklingen att fynd som för 25 år sedan var tämligen ointressanta nu kan fälla en mördare, men hur koppla till exempel dna till en tidigare ostraffad person som inte har någon synlig koppling till offret om inte andra ledtrådar finns?
Detta reser onekligen frågor. Genombrottet verkar ha skett efter traditionellt, långtråkigt polisarbete. Ett hantverk som polisen behärskade, eller i varje fall borde ha behärskat, redan för ett kvartssekel sedan.
Polisen misstänkte redan då att klockans ägare befunnit sig i lägenheten vid tiden för mordet. Serienumret var intakt, det var bara att börja leta bland de 200 klockaffärer som sålde modellen.
Ingenting blir bättre av att den nu anhållna kvinnan förhördes av den tidens snillen till utredare, vilket rimligen innebär att de var henne på spåret.
Men det finns ingen anledning att förvånas. Granskningen av olösta mordfall som Leif GW Persson presenterade för snart ett år sedan var ingen munter läsning.
Det krävdes för det första betydande arkeologisk färdighet för att över huvud taget fastställa att mellan 425 och 435 fall av dödligt våld i modern tid inte har klarats upp.
Det existerar ingen nationell samordning, handlingar har slängts, tips har inte nått rätt person, vissa mord går inte ens att hitta då de tycks ha rubricerats som vållande till annans död.
I denna röra hittades polisiär inkompetens som skulle kunna utgöra grundmaterialet i en osedvanligt svart fars. I Gävletrakten fanns tre ouppklarade kvinnomord, samtliga med dna-spår. Men bevismaterialet hade slängts då det luktade illa.
Och i trosorna på en mördad kvinna i Södertälje hittades 18 okända pubishår. Intressant, tyckte polisprofessorn och beställde fram underbyxorna, bara för att upptäcka att en husmoderligt lagd polis tvättat dem.
Mest tragiskt är dock Engla. Vi vet alla att flickan hade levt om polisen hade gjort sitt jobb då mordet på Pernilla Hellgren utreddes. Anders Eklunds namn fanns i materialet. Han stämde också mycket bra in i den gärningsmannaprofil som rikskriminalen hade vänligheten att göra åt de lokala förmågorna.
Men poliser är bara människor. Och är det någonting som kännetecknar oss människor så är det vår osvikliga förmåga att ställa till det.
Dessbättre har mordutredningarna blivit avsevärt mycket bättre. I någon mån beroende på att tekniken har utvecklats. Men framförallt för att de numera i allmänhet sköts av poliser som har lärt sig hantverket.
Om detta är en tröst för den mördade Jan Kjellgrens anhöriga, som efter 25 år ännu inte har fått svar på sina frågor, är strängt taget en helt annan fråga.