Låt Tomas Brolin läsa Nyårsklockan
I år var det Babben som tog hand om oss på julaftonen.
Vem gjorde det förra året? Och året innan dess? Jag minns inte. Jag minns bara Arne Weise. I närmare fyra decennium satt han där som en trygg konstant.
Varför kan inte SVT ge Babben ett livstidskontrakt, så vi får den ro och rutin vi så väl behöver?
Public service är besatta av att byta ut folk. De verkar tro att deras enda möjlighet att väcka intresse för sina kanaler och program är att ständigt jaga fram nya namn.
De inbillar sig nog att de skapar en förväntan och spänning – Vem ska tända ljuset i år? – men effekten är den motsatta. Man blir nervös och lite sorgsen över att folk inte får stanna eller åldras på sitt jobb.
I Sverige inbillar vi oss att förnyelse alltid har ett egenvärde.
Den här ruljangsen på människor är tidstypisk. Vi som sitter där framför tv:n och ska betygsätta årets julvärd vet att även vi är utbytbara. Ingen lever säkert. Det är den stressen SVT framkallar: mysiga Babben kan tända ljuset med aldrig så många
gotländska diftonger, nästa år är hon borta, hur bra hon än är.
Det är nog därför så många trots allt respekterar kungligheterna. Oavsett vad man anser om konstitutionen som sådan, eller monarken som person, så symboliserar kronan arbetslivet så som det borde vara: man travar på utan att oroa sig över att bli
petad.
I år är det Lena Olin som läser ”Nyårsklockan”. Vem var det förra året? Minns inte.
Men jag minns Georg Rydeberg, en pälsklädd mumie som SVT lyckades skaka liv i år efter år. Sen kom Jarl Kulle, påstruken och ödesmättad. Magnifika Margareta Krook. Alla fick dö på sin post.
Därefter gjorde Jan Malmsjö entré, som spelade över och ställde sig själv framför texten. Jag vrålade inte av vrede när han byttes ut, men hellre honom än denna brötiga basar av namn som sen har följt.
SVT borde återgå till traditionen att utse nån som får äran att läsa Nyårsklockan så länge hen själv orkar och önskar.
Säg Tomas Brolin.
Varför inte?
Det är inga fel på Tomas Brolin. Han är en sann hjälte, renons på divalater. Han är förlåtande plufsig och ser timid ut; han är antitesen till pampig, vilket kanske är precis vad både vi och Tennysons poesi behöver.
De första gångerna skulle han nog se vilsen ut, men på femte året kommer vi upptäcka att Brolin läser dikten annorlunda. Efter ytterligare femton år skulle han stå där som Georg Rydberg, slagrörd och utan konsonanter – men jävligt tung. Och vi skulle fippla med vårt bubbel och säga till varandra, att det är fan helt otroligt att Brollan fixade det – i år igen!
Det är sånt där som skapar spänning. Och hopp om livet.