Därför skriver indier de bästa böckerna
Jag färdades med snälltåg över Indiens solstekta slättland, när jag i veckan fick mig berättat Shehnaz Kausars levnadsöde.
Det var då jag kunde ge mig själv svaret på en fråga som länge gnagt mig: Hur kommer det sig att den bästa litteraturen i världen skrivs av indier?
Svaret: Indiska författare har det framkört. De är omslutna av livet som drama och såpa. Saftigt och mustigt. Laddat med kärlek och hat, våld, svek och förvecklingar, konspirationer och maktmissbruk, trolldom och magi.
Det är goda författares beprövade trick: att skriva av verkligheten. Det är inte en tom kliché att verkligheten överträffar dikten. Ni förstår, när ni möter Shehnaz öde.
Shehnaz var uppvuxen i Mirpur i den del av Kashmir som faller inom Pakistan. För sju år sedan, när hon var 25, gifte föräldrarna bort henne med en man från trakten. Denne var en hopplös och våldsam typ. Detta ledde Shehnaz in i misshälligheter med sina svärföräldrar. Hon bannades.
Hon lämnade brådstörtat sitt hem. I avsikt att begå självmord kastade hon sig i den breda, strida floden Jhelum.
Jhelum bildar gräns mellan Pakistan och Indien. Hennes kropp sköljdes upp på flodens indiska sida och den unga kvinnan hade misslyckats med att ta sitt liv.
Indien och Pakistan är dödliga fiender. De indiska säkerhetsstyrkorna grep Shehnaz. De konstaterade efter förhör att den unga kvinnan sannolikt varken var terrorist eller hemlig agent. De bragte över henne till polismyndigheten i Nowshera.
Där fortsatte det att gå henne illa. Hon åtalades för att ha tagit sig in i Indien utan pass och giltigt visum. Hon dömdes till ett års fängelsestraff och placerades i fängelset i Poonch.
I fängelset våldtogs hon av en vaktkonstapel. I våldtäkten blev Shehnaz gravid. Vaktkonstapeln suspenderades.
Strafftiden var över. Men Shehnaz hade ingenstans att ta vägen. Hon stannade i fängelset, nu med sin dotter Mobin. Åren gick. De överfördes 1997 till anstalten i Rajouri och år 2000 till fängelset i Jammu.
Eftersom hon avtjänat sitt straff och inte gjort sig skyldig till något nytt brott men behövde tak över huvudet för sig och sin dotter, hölls hon fången under en terroristparagraf gällande rikets säkerhet.
I förra månaden hade byråkratins kvarnar malt färdigt. Shehnaz, som hunnit bli 32, och dottern som fyllt sex, deporterades. Indisk polis förde dem till pakistanska gränsen. Gränspolisen, the Pakistani Rangers, betraktade Shehnaz med misstänksamhet, men efter granskning var de beredda att släppa in henne.
Men för Mobin var det stopp. "Hon är inte pakistansk medborgare."
Shehnaz gjorde det rimliga. Med sin dotter återvände hon till fängelset i Jammu. Fängelsedirektören fann fallet ömmande. Hon hyste in Shehnaz i en cell och Mobin släpps ut varje morgon för att under poliseskort gå till skolan.
Som jag sa: för indiska författare är storyn framkörd. De kan plocka upp den på förstukvisten eller runt gathörnet.
Det är naturligtvis så de gör, Arundhati Roy med "De små tingens Gud" och den oförliknelige Salman Rushdie med "Midnattsbarnen", Vikram Seth och de andra goda berättarna som dominerar all världens bestsellerlistor. Just indier erövrar oftare än andra den engelskspråkiga världens främsta årliga utmärkelse, Bookerpriset, och det var ju en indier, V S Naipaul, som i fjol belönades med Nobelpriset i litteratur.
Tricket är gammalt. Inspiration hämtas ur "fait divers". Man läser notisspalten. Det var så Flaubert kom på storyn om "Madame Bovary", Daniel Defoe fick idén till "Robinson Crusoe" (som ju bara var den sanna berättelsen om den förliste sjömannen Selkirk) och librettot till Puccinis opera "Madame Butterfly" kom till.
Läs tidningen - och du blir ett geni.
Och det slår mig att storyn om Shehnaz inte bara skulle kunna bli en opera. Den skulle ta mig fan till och med duga som text till en countrylåt.