Barn i Sverige har inte råd att spela fotboll
Den svenska fattigdomen är osynlig. På bollplanen fattas barn därför att de fattigaste inte har råd att vara med.
Barnen har blivit osynliga och finns bara som tomrum i idrottsklubbens årsredovisning.
Om några år kan de synas igen, i statistiken över brott.
Tobias Tegnestrand på Rågsveds IF sitter med en kopp kaffe i handen och redogör för föreningens ekonomi.
Vi träffas i klubblokalen, ute på fotbollsplanen ligger snön vit och skänker decemberdunklet ett sprött ljus.
Tegnestrands redovisning är för mig svårbegriplig. Jag kan inte förstå hur det kan bli för dyrt att sparka boll.
Min mamma försörjde ensam tre barn och jag kan inte minnas att fritidsaktiviteter någonsin var ett problem. Ville man lära sig spela ett instrument anmälde man sig till kommunala musikskolan. Ville man spela fotboll så gjorde man det.
Kostade det pengar? I så fall en liten summa som alla hade råd med. Hade man inte råd fick man hjälp.
Så var det när jag växte upp, det fanns alltid hjälp att få.
– Alla föreningar var likadana förr, säger Tegnestrand. De hade ingen anställd. Man spelade boll i de kläder man hade. Nu ska man anställa tränare. Alla ska ha tröjor med sina namn på.
Allt högre kostnader
Rågsved är ett av Sveriges utsatta områden. Det betyder att det är fattigt och kriminella styr och ställer.
Den officiella definitionen lyder: en geografiskt avgränsad plats med låg socioekonomisk status och där de kriminella har en inverkan på lokalsamhället.
Fattigdomen kan man mäta i medlemsavgifterna i Rågsveds IF. För en tioåring är medlemsavgiften 100 kronor per år plus 1200 kronor i deltagaravgifter för att vara med och spela matcher.
Summa 1300 kronor.
Det blir drygt 108 kronor i månaden.
Många har inte råd med det.
Rågsveds IF är en framgångsrik förening, den har 826 medlemmar. Men framgång i rekryteringen är inte detsamma som ekonomisk lycka.
De budgeterade medlems- och deltagaravgifterna för 2023 är 585 000 kronor.
Föreningen har bara fått in 417 900.
29 procent av klubbens medlemmar kan alltså inte betala medlemsavgiften.
– Det har aldrig diffat så mycket tidigare, säger Tegnestrand.
Två koppar kaffe
En del idrottsföreningar har sociala fonder för att hjälpa till med medlemsavgifter och kläder för den som inte har råd. Rågsveds IF försöker få ihop till en fond.
Tredje december stod två föräldrar på Ica i fyra timmar och serverade glögg och pepparkakor och samlade in pengar till klubben.
De fick två bidrag, ett på 25 kronor och ett på 50. Så nu har sociala fonden 75 kronor.
Det motsvarar två koppar kaffe i innerstan.
För oss som har bra jobb och hyggligt ställt låter det obegripligt. Hur kan någon i n t e ha råd med en hundralapp i månaden till sitt barns aktiviteter?
Fattigdomen är alltid svår att förstå för den som inte själv är drabbad.
Fattigdom förlamar.
Idrottsföreningen är professionaliserad, som Tobias Tegnestrand uttrycker det.
Han är anställd som klubbchef sedan nio år. En klubbchef kan dock inte driva verksamheten, den är beroende av föräldrarna.
Det behövs en tränare på tio barn ungefär. Rågsveds IF behöver alltså 82 tränare. Klubben har 72 varav 57 är föräldrar.
Fler behövs. Fler måste engagera sig.
– Men det är svårt om du har två eller tre jobb och oregelbundna arbetstider.
Det var sådant vi nyss pratade om som ett amerikanskt fenomen. Att folk har flera jobb för att hålla sig flytande.
Den osynliga fattigdomen
På väggen hänger svaret varför den svenska fattigdomen är så osynlig samtidigt som den är uppenbar.
På väggen hänger bilder på två lag, den ena med elvaåriga pojkar på Aroscupen 1996, den andra med tolvåriga flickor sommaren 1988.
Det är vita pojkar och flickor.
I dag består majoriteten av medlemmarna av invandrarbarn från Afrika, Mellanöstern, Asien.
– Det är väldigt få med helsvensk bakgrund i Rågsved. Ser du ett vitt barn är chansen stor att han eller hon har bakgrund från forna Jugoslavien eller liknande, säger Tobias Tegnestrand.
Fattigdomen är synlig men blir samtidigt osynlig när den etnifieras. De andra är fattiga, de andra som inte vet hur man sköter sig, som inte lär sig språket, som inte studerar, som inte…
Eller kanske blir den ointressant. Förr fick barnfamiljer med försörjningsstöd också bidrag till fritidsaktiviteter. Inte längre.
Fattigdom skapar fattigdom
Tegnestrand talar om märkligheter i bidragssystemen för klubben.
Han talar om de 100 miljoner till ungdomsidrotten som Ulf Kristersson utlovade och som ingen sett till. Han talar om sin fru som växte upp med Rågsveds IF och hur de varje sommar for på träningsläger på Barnens ö, det har klubben inte råd med längre.
Han talar om klubbar i rikare områden några minuter bort med tunnelbanan, de kan ta ut högre medlemsavgifter, mycket högre, de har många sponsorer och enorma sociala fonder.
Rikedom tenderar att vara självgenererande.
Precis som fattigdom.
Ökande otrygghet
Rågsveds IF bildades 1958, året då Sverige spelade VM-final på Råsunda mot Brasilien. Klubbens färger är gula och gröna, som Brasiliens.
Tegnestrand tar fram en gammal årsredovisning nedtecknad på gult A4-papper. Medlemsavgiften var ungefär tre kronor. Det motsvarar 42 i dag.
Luciaaftonen tolfte december firades med folkskollärare Ann-Sofie Wenander som kåserade och fru Sirkka Nilsson som sjöng. Klubben hyrde en provisorisk gymnastiklokal på Stövargatan där både manliga och kvinnliga medlemmar kunde gymnastisera tisdagar och torsdagar.
Enligt den senaste kommunala trygghetsrapporten för Rågsved uppger 28 procent av de tillfrågade att de oroas över den öppna knarkhandeln; 24 procent vill flytta på grund av otrygghet, brottslighet och ordningsstörningar. Motsvarande siffra för hela Stockholm är åtta procent.
– Färre och färre av de yngre barnen vill ha träning på Rågsveds bollplan för där hänger Tunnelgänget som säljer knark och spanar efter polisen, säger Tegnestrand.
De var i centrum förut. När man satte upp kameror där flyttade de till bollplanen.
Man kan då tycka att barn som sparkar boll är en av de viktiga, långsiktiga satsningar som alla politiker hela tiden talar om, och att vi därför borde satsa på dem.
Det fungerar inte så, det fungerar särskilt inte så när fattigdomen finns mitt i samhället och samtidigt står utanför.
Och ändå vet vi att det farligaste som finns är om fattigdom och kriminalitet biter sig fast efter etniska linjer och överförs från generation till generation: det blir en häxbrygd, allt explosivare ju längre tiden går.