Keep on truckin’
Det fanns en filmgenre, jag vet inte om ni minns den, som på det stora hela handlade om lastbilar. Ja, eller långtradare, då, inga hyrskuttar från Q8 för B-kortshållare. Filmerna hette sådant som ”Konvoj”, ”High-ballin’” och ”Den långa resan”.
Allt detta utspelade sig förstås i Amerika, där lastbilarna har motivlack och mer krom än sydafrikanska gruvor kan få fram på ett halvår.
Det fanns förresten en särskild långtradarmusik också. Och tecknade långtradarserier och till och med ett särskilt långtradarspråk. Märkliga förkortningar – de flesta handlade om poliser och tjejer – som chaffisarna ropade till varandra i skrapiga komradiomikrofoner.
”Keep on truckin”, var slagordet och på något sätt var det alldeles uppenbart att det här handlade om mer än att flytta timmer, spannmål eller traktordelar från punkt A till punkt B. Det handlade inte ens om att dricka öl, köra från polisen, hö-höa och en flicka på varje mack.
OK, inte bara, i alla fall.
För det var något existentiellt över lastbilskulturen. Det var liksom Jean-Paul Sartre för folk med riktiga jobb. Den ensamme chaffisen, utkastad i en absurd, gudlös värld i ständig förändring. Laglös, skeptisk och osentimental. Dömd till frihet och ett liv av landsvägsleda. Dömd att, där i hytten, skapa ett vara ur intet.
I filmerna tog det oftast formen av ett viktigt val: chaffisen bestämde sig för att stå upp för något han trodde på. Undantagslöst med den filmiskt tacksamma bieffekten att ett halvdussin polisbilar förvandlades till skrot.
Vad blev det av allt det där?
Antagligen en och annan avhandling. Man kan gissa vad de handlar om: homosocial samvaro, långtradare som 18-hjuliga fallosar och symboler för den västerländska kulturens färd mot sin egen undergång. Men undantaget det som skämtsamt kallas för forskning, vad blev det av allt det där?
Det blev väl ingenting, förstås. Någon bestämde att vi skulle göra läkare, advokater, journalister och karriärtjejer till hjältar istället.
Men någonstans där ute i tystheten på den amerikanska prärien rullar de överviktiga, orakade, ryggonda existentialisterna fortfarande. Och när alla avhandlingar är skrivna och Bridget Jones tagit över Microsoft och slagit ihop det med General Motors, vad finns då kvar?
Jo, chaffisarna. Keep on truckin’.