Pandemin har lärt oss något om oss själva
Få saker har gjort mig gladare det här året än bilderna på köande klubbkids natten mot onsdag.
– Jag är så taggad på att dansa. Jag har dansat i hela mitt liv och nu jävlar, nu gäller det. Jag har alltid varit försiktig med att hålla avstånd men i kväll känner jag att om man blir sjuk så får man ta konsekvenserna. Jag känner att jag inte fått uppleva dansen på det sätt jag velat, berättade Moa, 18, som skulle få gå på nattklubb för första gången i livet, för Aftonbladets reporter i Malmö.
Jag hajade till eftersom jag själv dansade bort de där åren mellan sena tonåren och vuxenlivet. Vad hade min ungdom varit utan klubbandet?
Nästan lika rörande var reaktionerna på sociala medier när statsminister Magdalena Andersson och Folkhälsomyndigheten förkunnade Sveriges slopande av restriktionerna häromdagen. Twitter sköljdes över av budskap om hur mycket man såg fram emot att få kramas med nära och kära. De flesta förstår nog att smittorisken inte försvann som i ett magiskt trollslag vid midnatt mellan tisdag och onsdag. Men är det något den här pandemin lärt oss om oss själva så är det betydelsen av att få tydliga signaler uppifrån.
Under coronapandemin har det emellanåt ropats på hårdare tag i Sverige, inte sällan från högerhåll. Och det är ju inga ovanligheter, om det inte vore för att det samtidigt skulle innebära rejäla ingrepp i människors frihet, ett område som samma politiska flank brukar säga sig värna. I december sammanfattade Svenska Dagbladets ledarsida den svenska coronastrategin i texten ”Sex obegripliga råd vi aldrig glömmer”.
Etta: Tänk igenom om din resa verkligen är nödvändig. ”Som vi tänkte, och som vi undrade vad som egentligen gjorde en resa nödvändig”, skrockade skribenten Peter Wennblad.
Tvåa: Undvik onödiga sociala kontakter: Wennblad: ”Var gränsen gick mellan nödvändig och onödig visste ingen”.
Det är som bekant inte lätt att göra liberaler nöjda, men i sin egen bästa gren kan man ändå känna att de borde stå upp. Svenskarna fick den unika möjligheten att tänka själva och ta samhällsansvar under coronapandemin, utan att riskera repression. Men det var tydligen för krångligt för många. Är semestern på Rhodos nödvändig? Får jag krama mamma eller inte?! Ge mig ett entydigt svar!
Jag tillbringade pandemins första vår hos en kompis i Göteborg som jag delade hushåll med i två månader, utan att kramas en enda gång. När jag var tillbaka till Paris på försommaren fick jag en mindre chock av att gå på hemmafest och kindpussas som om inget virus fanns. Ni får ta det för vad det är – ren empiri – men min absoluta uppfattning är att svenskarna, som i princip bara hade rekommendationer att anpassa sig efter, följde uppmaningarna betydligt mer ordagrant än fransmännen, som riskerade dryga böter om de blev påkomna utomhus utan godkända skäl. Hösten som följde blev en sorts hinderbana av poliskontroller och allmän paranoia så fort man rörde sig på stan på tveksamma bevekelsegrunder.
Jag påstår inte att rekommendationer hade fungerat bättre. Graden av tillit mellan stat och medborgare är lägre i södra Europa och kan inte byggas upp över en natt. Kanske var den ena strategin rimlig här och den andra där. Men att tvingas uppge för staten varför man är ute kring midnatt är ingen liten sak i en demokrati, pandemi eller ej. De fransmän jag råkade under våren 2020 blev oavsett utan undantag imponerade av den svenska modellen.
”De behandlar er som vuxna människor”, konstaterade en kompis, inte utan avund i rösten.
Det saknades inte misstag och felbedömningar i den svenska strategin, vi lär stöta och blöta detta i många år än. En oundviklig slutsats är att många svenskar inte värdesätter frihet i kristider alls. En annan är att det är hög tid att inta dansgolvet igen.