Jag lät mig luras av sliskig bananlikör
Seabiscuit gick på tv häromkvällen och där blev man sittande.
Jag vet inte om ni har sett ”Seabiscuit”. Det spelar inte så stor roll. Den är lätt att förklara: trettiotal, Amerika, depressionen. En miljonär sörjer sin döde son. En avdankad galopptränare med trötta ögon bor i ett tält. En halvblind jockey går runt och är förbannad. En misshandlad häst, som är för liten för att duga något till, försöker sparka ihjäl alla. Grabbarna går samman och gör hästen, Seabiscuit, snabbare än – här passar faktiskt klichéer – vinden. Det helar alla inblandade, plus en hyfsad andel luggslitna amerikaner, som återfår hoppet på att även en förlorare kan bli vinnare.
The end.
Ja, ni hör stråkarna. Naturligtvis ingår en tävling mot den största, vräkigaste, glansigaste, mest perfekta hästen av alla. Vars ägare naturligtvis är en rik skitstövel. Naturligtvis vinner Seabiscuit.
Allt är naturligtvis snyggt filmat – massor av grönt gräs och färgglada jockeykläder – och, naturligtvis, ”baserat på en sann historia”.
Man kan väl säga så här: ”Seabiscuit” är för filmkonsten, vad bananlikör är för spritkonsten.
Den är en trögflytande, sliskig, klibbig, sentimental, parfymerad, förutsägbar, osofistikerad sörja, gjord på övermogna tankefrukter.
Och där blev man sittande. Igen.
En gissning är att det är fjärde gången jag ser ”Seabiscuit”. Det är fjärde gången jag ser tränaren – skådisen Chris Cooper –svälja tjockt och säga ”man slänger inte bort ett helt liv, bafatt det är lite kantstött”. Det är fjärde gången jag hör den farbroderliga berättarrösten kommentera president Roosevelts beredskapsarbeten:
”För första gången på länge verkade det finnas någon som brydde sig. För första gången på länge var man inte ensam.”
Och det är följaktligen fjärde gången jag själv får en klump i halsen och suger in en laddning extraluft genom näsan. Fjärde gången jag får kramp i skinkorna, innan Seabiscuit faktiskt lyckas lägga in den där extra växeln, alldeles på slutet, och ta hem alltihop, ändå.
Igen.
Ibland inbillar man sig att man inte går på de enklaste tricken längre. Att ingen, sedan man fyllde moppe, har kunnat lura i en bananlikör, hur mycket de än försökt.
Jo, tjena. När allt var slut, var jag extra snäll mot hunden, som är det närmaste en häst vi har här hemma.