Företag skor sig på vår vilja att ”hjälpa”
Tänk, om jag skulle lägga in en stöt på att ”vara god”.
Att ”hjälpa” andra.
Att ”ge” av mig själv.
Att ta steget från det här självgående och självupptagna samhället och kanske börja jobba som volontär.
I Afrika, Indien eller ... Bangladesh. Jag har ju ändå en del kontakter.
En kusin som har rest över världen och riggat Röda kors-stationer i krisländer. En annan släkting som är projektledare hos Läkare utan gränser. Och hur var det med den där tyska läkaren som jag träffade i Sikkim? Var inte hon inblandad i något barfotaprojekt där man hjälpte kvinnor som blivit brända av elden i sina hyddor?
Men det där godhets-moset rann av mig, när jag läste journalisten Ian Birrells rapport i den engelska tidningen Observer (14/11).
Birrell skriver att ”hjälpa” har blivit en skitig industri. Att det är en av världens mest snabbväxande industrier, en affärsverksamhet som med stor list lurar välbärgade västerlänningar som reser till fattiga länder för att ”göra gott”.
Det kan till exempel handla om barn från den engelska medelklassen som arbetar som volontärer på ett hem för övergivna barn.
Men hur övergivna är de här barnen?
De är inte alls övergivna. Enligt en studie har 90 procent av barnen minst en förälder som kan ta hand om dem.
Men hur har då barnen hamnat på ett barnhem?
De kan ha blivit hämtade med våld från fattiga föräldrar. De kan vara hyrda över en natt. De kan vara köpta.
Barnhemmet är en fejk, en fasad.
Och de fejkade barnhemmen med de ”föräldralösa” barnen har blivit en turistattraktion, därför att väst känner ett sånt sug efter att få ”hjälpa”. Att få göra ”gott”.
I kärlekens spår: taxichaufförer och bussar som svänger förbi de falska barnhemmen. Webbsidor som ropar efter ”gåvor” till ”orphans”. Resebyråer som specialiserat sig på erbjuda engelska tonåringar ett jobb som volontär. Och i Afrika kan resebyråer slänga in ett besök på ett barnhem mellan elefantspaningen och beachen.
Men barnen då?
Enligt rapporten ”Aids orphan tourism” kan barn som knyter an till de tillfälliga volontärerna få känslomässiga skador.
Och UNICEF säger: bara en tredjedel av de insamlade pengarna går till de ”föräldralösa” barnen.