Sture Skagermark var en vanlig man i en ovanlig tid
Henry Ivar Sture Skagermark somnade in klockan 04.50 i måndags morse. Efter en veckas kamp där hans kropp stängde ner steg för steg var det slut. Han dog utan mediciner i kroppen och utan oro; han bara slutade andas. Han blev 101 år och 282 dagar.
Sture var en vanlig man i en ovanlig tid. Vanlig i så måtto att han blev en del av det svenska århundradet när tillväxten gjorde liv möjliga som arbetare och bönder en generation tidigare inte kunde föreställa sig.
Han föddes i Norrköping, modern var ensamstående. När hon arbetade i textilfabriken på veckorna sattes Sture på barnhem. Det kunde ha varit en traumatisk erfarenhet men Sture trivdes bra, bättre än hemma.
17 år gammal satte sig han sig på cykeln och lämnade Norrköping. Det var samma år som andra världskriget bröt ut.
Med tio kronor i fickan cyklade han till Stockholm för att skapa sig en framtid. Som andra grabbar i liknande situation satte han sig på Centralen för att söka kontakter som kunde ge tips om jobb, möjligheter, någonstans att sova. En man erbjöd härbärge, inte av hygglighet visade det sig: Sture flydde i natten.
Han sov på ett ungkarlshotell på Söder i en vecka tills en av karlarna där, en hygglig en, sa, du grabben, det här är inget ställe för dig.
Sture sökte upp en avlägsen släkting, egentligen en släkting till släkten, en äldre kvinna. Hon bjöd på kaffe, det var stelt, obekvämt. Hon frågade var Sture bodde. Ingenstans, sa han. Då får väl Sture bo här, sa hon.
Han blev kvar hos henne under världskriget. Ett par år låg han inkallad på Gotland. När han muckade fick han jobb som skrivmaskinsreparatör, sedan som hissmontör.
Sista krigsåret träffade han sin blivande fru Elsie på ett av danspalatsen på Kungsholmen. Hon hade åkt båt upp från Öland och arbetade i en specerihandel på Lidingön. Även Elsie hade farit till storstaden på vinst och förlust. Liksom Sture lämnade hon det trånga och fattiga bakom sig för att söka frihet och framtid.
Han hette Jansson, hon Jonsson. När de gifte sig bytte de namn till Skagermark.
Namnbytet var också ett frihetsprojekt som för så många den tiden. En markör för ett liv de bestämde själva.
Att skaffa körkort var nästa del i projektet, att starta egen firma den tredje.
Sture öppnade fotoateljé, Stockholms Brudfoto, och när erfarenheten växte sa han att han kunde se vilka äktenskap som skulle hålla. Han drev firman tills han fyllde 80.
Elsie var hemma med barnen när de var små, sedan arbetade hon på kommunens gatukontor. De hade aldrig gott om pengar, Sture och Elsie, men de byggde upp ett stabilt och gott liv. De skaffade lantställe. De reste över hela världen. De var flitiga besökare på biblioteket där de kunde låna all världens litteratur. Gratis!
De blev mina svärföräldrar.
Elsie lagade mat, Sture fixade finurliga lösningar på praktiska problem: en byrålåda fick tjäna som resonanslåda när de lyssnade på Maria Callas i läsplattan.
Elsie vårdade blomrabatterna, Sture ägnade sig åt schack: under 40 år måste han och jag ha spelat över tusen partier.
Deras barn och barnbarn studerade och fick utbildning som fattigt folk inte kunde föreställa sig när Sture och Elsie växte upp.
Han kom från svåra förhållanden och fick leva sitt liv i en flik av geografin och historien där det inte fanns krig, inget kollapsande samhälle, inga revolutioner eller statskupper, inga folkmord, gränsförflyttningar eller fördrivningar. Vad var den statistiska chansen att hamna just där, just då? En på miljarden, en på två miljarder, tre, fyra, fem?
Kan man ens räkna så?
Allt man kan räkna är åren.
Sture överlevde sin älskade Elsie med nio år. Han var en blid man, väl medveten om att han kom till storstaden som en skyddslös flykting, då, för länge sedan. Han blev god vän med dem som vårdade honom på slutet – människor från Sverige, Bangladesh, Afghanistan och andra platser långt bort.
De kammade och rakade honom och fuktade hans läppar, och sedan somnade han in.
