Fotboll, fiske ... inget slår en helkväll med popfrågesport

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När ni läser detta sitter jag och kämpar med en lätt huvudvärk. Det beror inte enbart på att jag druckit whisky en måndagskväll, utan mera på att jag tvingats uppbåda all min koncentration för att komma på vad Marvin Gaye hette i mellannamn.

Vissa män går på fotboll, andra går på hockey. Somliga jagar älg, andra jagar kvinnor. Många mekar med bilar, några pillar med datorer. Var och en blir salig på sin fason, och för min del är det i popmusikens närhet som jag hittar det mest givande umgänget med andra män. Visst, jag trivs också på krogen eller på läktaren, och har prövat både fiskespö och slalomskidor som hjälpmedel för att leva ut och leva upp.

Men inget slår en helkväll med några timmars knappologisk armbrytning över gammal och ny musik - från Blind Willie McTell till Broder Daniel.

Med undantag för vissa barndomskamrater består min bekantskapskrets huvudsakligen av likasinnade. Killar som inte i första hand förknippar årtalet 1974 med ABBA, utan snarare med sydstatsrockens kommersiella genombrott. Killar som vet att initialerna JJ i namnet JJ Cale betyder Jean Jacques, precis som hos JJ Burnel i Stranglers, ni vet?

Nej, det är klart att ni inte vet, för ni har ett liv att sköta och har inte tid med sånt där trams. Ni blev vuxna i stället, kanske köpte en husvagn eller lärde er bokföring. Vi däremot kom aldrig över den där "popflugan" som sextiotalets föräldrar trodde skulle försvinna när vi gjort lumpen. De trodde att vi skulle upptäcka dragspelsmusik bara vi blev torra bakom öronen. De hade rätt. Vi upptäckte dragspelssolot i Johnnie Allens version av "Promised Land" och föll rakt ner i cajunträsket.

Ett annat skäl till att ni inte vet eller bryr er kan bero på att ni är kvinnor. Popfrågesport och musiktrivial är en utpräglat manlig sysselsättning. Under mitt långa liv har jag hittills enbart träffat fyra kvinnor som delar min fascination för musik som kunskapsområde. Det finns ingen könspolemik i detta, bara ett biologiskt konstaterande.

Nåväl, i går var det match. Peter var kvällens värd och visade filmsnuttar och ställde kluriga frågor. Pierre och jag kämpade mot Claes och Håkan. Vi fyllde i formulär och tuggade på pennstumpar som värsta Vi i femman-fåntrattar. Det var male bonding så det stod härliga till.

Vem vann, undrar ni - som om det var viktigt? Alla vann, för vi hade en underbar kväll tillsammans på behörigt avstånd från fruar, barn, jobb, räkningar, deadlines, möten, chefer, städning, igenkorkade vattenlås, frusna vindrutor och allt annat som är vår lott i det vanliga livet.

Och under kvällens lopp tog vi oss igenom hela känsloregistret, från skratt och kärlek till ilska och sorg men mest av allt glädje. Musiken ledde oss hela tiden. Sedan åkte vi hem till våra kvinnor, stärkta i vår mansroll.

PS. Pentz hette han. Marvin Pentz Gaye. Och Sylvie Vartan var född i Bulgarien egentligen. Det vet nog inte ens fransmännen själva. DS

Sista ordet Anders Westgårdh