Fallet är inte så enkelt som i tv
Ett samtal till socialtjänsten räckte för att paret skulle förlora sina två döttrar och kastas in i en årslång, bisarr juridisk mardröm.
Men ”Uppdrag granskning” utelämnar en del inte oväsentliga detaljer i sin granskning av detta komplicerade fall.
Efter att ha läst förundersökningarna finns en del att komplettera bilden med:
Jennies syster vände sig i september 2010 till en psykolog och berättade att Jennie till henne och ytterligare en syster sagt att flickorna får leka med pappas snopp. Modern hade också visat systrarna en film där barnen lekte nakna på ett sätt som inte kändes bra.
Psykologen rådde systern att vända sig till socialen, vilket hon också gjorde.
Redan nästa dag hade myndigheten tvångsomhändertagit flickorna.
Var detta rimligt? Nej. Att ta barnen från sina föräldrar på så lösa grunder är oacceptabelt.
Byråkraternas beteende blir inte mindre olustigt av att de vägrade säga ett ord till Thomas och Jennie om vart barnen förts.
Åtta dagar senare häktades Thomas. Han åtalades för sexuellt övergrepp mot barn och Jennie för medhjälp.
Bevisningen:
Två videofilmade förhör där flickorna pratar om hur de håller på med pappas snopp.
Fyra vittnen som berättar att Jennie vid olika tillfällen sagt att barnen får leka med Thomas kön.
Så långt såg det bra ut för åklagaren, men det visade sig under rättegången att barnen börjat prata om sexlekarna först då förhörsledaren ställt ledande frågor.
Tingsrätten underkände därför helt korrekt förhören som bevis.
Domstolen tror inte på Jennies förnekanden av det de fyra vittnena sagt och konstaterar att det finns omständigheter som tyder på att dotterns lek med pappans kön "förekommit vid upprepade tillfällen".
Ändå väljer rätten att fria. Ett av barnen har, som pappan medgett, två gånger börjat leka med hans penis. Men båda gångerna har han snabbt fått flickan att sluta. Något annat gick inte att bevisa. Därför är domen logisk.
Socialen gav sig dock inte. Trots den friande domen stämplades Thomas som pedofil i ett utlåtande. Han bör ha goda chanser att vinna ett förtalsmål.
Myndigheten vägrade lämna tillbaka flickorna till föräldrarna. Ärendet avgjordes av Förvaltningsrätten, som enligt SVT inte såg några risker med att låta flickorna komma hem igen.
Att beskriva domstolens slutsatser på det sättet är dock inte helt korrekt. Faktum är att rätten bedömer att ”föräldrarna haft en bristande gränssättning i fråga om intimitet och integritet” och konstaterar att de inte lyckats ”vägleda” barnen.
”Uppdrag granskning” upplyser dessutom tittarna om att barnens ombud ”går emot” socialtjänsten och vill att barnen ska hem till föräldrarna.
Inte heller det är hela sanningen. Faktum är att hon säger att det har varit svårt att komma fram till en inställning, att föräldrarna varit dåliga på att sätta gränser, men att bristerna inte varit så allvarliga att ”det når upp till kravet på påtaglig risk för att barnens hälsa och utveckling kan komma att skadas”.
Förvaltningsdomstolen dömde till föräldrarnas fördel, flickorna fick äntligen komma hem.
Här kunde historien vara över, men det är nu åklagare nummer två kommer in i bilden.
Polisen har hittat en 47 sekunder lång video där flickorna enligt ”Uppdrag granskning” kittlar varandra och skrattar.
Tv-reportern har sett filmen och säger i reportaget att han inte kan se ”något sexuellt i bilderna”. Men åklagaren väljer att åtala Jennie för barnpornografibrott.
En expert från rikskrim har vittnat om att bilderna har en ”pornografisk prägel” och är ”tvivelaktiga”.
Tingsrätten finner det märkligt att Jennie fortsatte filma, behöll bilderna och visade dem för andra.
Domstolen friar. Inget tyder på att hon hade ett sexualiserat motiv till att filma döttrarna.
Det är ett bra beslut. Men precis som i fallet med första domen fanns besvärande omständigheter.
Jag har inte skrivit detta för att svartmåla Thomas och Jennie, eller för den delen ”Uppdrag granskning”. Socialen tog barnen från dem på alldeles för lösa grunder. De har tveklöst utsatts för ett övergrepp. Men fallet är mer komplicerat än vad som framgick i SVT i går kväll.