Det är livsfarligt att leva – ibland tar alkogelen slut
Det var munkar i går, på fredagskaffet, och retstickorna i personalen kom på ekonomichefen med munnen så full av äppelmunk att han inte kunde få fram ett begripligt ord.
Vår ekonomichef är vanligtvis en ordentlig person, men nu lät han som om han var mitt i en sexorgie när han försökte tugga i sig en stor flottig degklump utan att bita av.
Och eftersom tv-branschen befolkas av elaka cyniker fick den stackars ekonomi-chefen genast öknamnet ”Munken”.
Men jag tog ”Munken” i försvar.
Det är ju alltid obegripligt, eller åtminstone djupt motstridigt, när ekonomer talar: krisen djupnar, krisen är över, nu ljusnar det, nu är allt nattsvart, fritt fall eller het höst på börsen, ändra till fast ränta, till rörlig ränta, spara i fonder, på banken eller i aktier.
Man kan lika gärna spå i kaffesump eller ge en apa en datamaskin med excel, eller räkna dammsugare och arraksbottnar och kladdkakor som går åt på fredagskaffet för att få svar på frågor om framtiden. Alltså är ”Munken” inte konstigare än någon annan ekonom ens när han har munnen full av konditorivaror.
Men det han inte kan om fredagskaffets konsumtionsmönster är inte värt att veta. Därför ska man ta honom på allvar. Och det gjorde jag, när han tuggat klart. Ska man skaffa sig en uppfattning och de stora sammanhangen måste man börja med de små.
Vi kom fram till följande fakta om fredagskaffet på vår arbetsplats, och ”Munken” menar att detta – på något sätt – har en direkt koppling till krisen och folks konsumtionsmönster:
Kanelbullar går ganska bra.
Wienerbröd går inte så bra.
De fredagar det serveras kladdkaka blir det alltid stora mängder över.
Man kan tycka att dessa fakta inte automatiskt leder till slutsatser om svensk ekonomi. Men mönstren finns där någonstans. När folk inte har råd att köpa bostad så reser de. När de inte har råd att resa så konsumerar de. När de inte får kanelbullar så ratar de kladdkaka. Ni hajar själva, eller hur?
Inte nog med det. I går beslutade affärsområdeschefen – låt oss för enkelhetens skull kalla honom ”Limpan” – att det blir kuvertbröd och skivad ost på kaffeborden framgent, eftersom svininfluensan kan spridas när folk skär limpa och hyvlar ost och tar i livsmedlen på traditionellt vis.
Och på den kreativa avdelningen, där samtliga medarbetare har känsliga nerver, så skriker de högt för att alkogelen tagit slut på toaletterna...
Att leva är livsfarligt. Det ligger så att säga i sakens natur.
Och ärligt talat, kan konstnärerna inte använda papper?