Jag känner en frisk doft – av spritfest
Marcel Proust – nej, ge inte upp redan här, vi är strax nere på samma låga nivå som vanligt, jag lovar – Marcel Proust, alltså, författaren. Sjuklig liten kille, fransman och bög, ganska självupptagen. Låg i bingen och blickade in i sig själv tills ”På spaning efter den tid som flytt” vuxit till sju volymer och mer än 3 000 sidor. Då dog han.
Rätt få har läst boken, men rätt många känner igen scenen där berättarens mamma trugar i honom lindblomste med madeleinekakor och smaken tar honom tillbaka till barndomen.
Precis så kan det vara med dofter också.
Det fanns ju en tid när ett besök på Bolaget var som att gå till Försäkringskassan. Även Försäkringskassan har säkert Percy Nilegårdat till sig vid det här laget, men ni vet vad jag menar: lite planekonomi, lite plastpalm, 100 nyanser av beige, långsam motorik och döda blickar.
Det var länge sedan.
Folk som jobbar på Bolaget är så förbannat trevliga numera. Tjänstvilliga och raska och kunniga. Uppåt verkar de vara också. Det där har det ju skrivits kolumnkilometer om, men har ni märkt att det gäller kunderna också?
Kunderna brukade slinka runt, skamsna och sjaskiga, i jakt på ett hörn där de kunde försvinna. Det var som en blandning av högmässa och bordell.
Förtappelse. Men inte nu. Nu har folk fast blick, klara röster och studs i stegen. Herregud, de hojtar ogenerat ut vinmärken på tafflig afrikaans, i stället för att förvandla allt som börjar på ”Chateau” till viskade, uttalssäkra varunummer.
Och så städade och välmående de är. Pigga och nygymade. Ansade, rena och väldoftande.
Men. Jag stod där häromdagen, femton nummer kvar, när jag kände lukten.
Sprit. Sprit inlindad i fuktig andedräktsvärme. Någon i den där framåt, trappmaskinsvandrande väntflocken hade hinkat. Klockan var inte mer än två.
Någon var inne på ett akut depåstopp.
Rena madeleinekakeupplevelsen. Den där lukten kastade mig bakåt. Till en tid med skam och skuld och skrumplever och lägenhetsbråk och nyckelbarn och fläckiga Y-frontskallingar.
Jag sneglade på alla livsbejakande blickar, nyrakade hakor och filmtjärnemascarade fransar. Men allt var friskt, färgglatt och kundorienterat.
Så långt har det alltså gått: på nya Bolaget är till och med alkisarna fräscha. Och i kassan beställde en självsäker stämma exklusiv Calvados.