När världen rasar köper miljardärerna öar
Så var det min tur. Mea culpa, jag har tappat sugen, jag vill inte vara kvar i samhället. Jag har hört många säga det före mig, vissa ivrigt, för det där som vissa kallar solidaritet var ändå inget för dem. Andra senare, mer uppgivet, som att de till slut tvingats sätta handflatorna i luften.
”Just nu är det dåligt i Sverige”, sammanfattade kungen det nyss. Ja, jo. Om detta är vi överens och vi träter inte om lösningen heller, för någon sådan verkar ändå inte finnas på bordet. Att hantera det dåliga har framförallt blivit en fråga om att hålla sig själv och de sina ifrån det.
Förr var även de rikaste i någon mån del av samhällsprojektet, nu försöker alla köpa sig ur. Att flytta till någonstans med bra skolor är inget nytt, det har jag själv gjort, men skillnaderna på här och där har aldrig varit såhär stora. När hela husmarknaden skakar finns det en typ av fastighet som ökar exponentiellt i pris: de mest avskilda, det tryggaste.
När Daniel Ek köpte sin halvö i Djursholm för 560 miljoner sågs det som ett tecken på att Spotify-grundaren tappat det, men den vansinniga summan är tydligen inte crazy, den har tvärtom redan visat sig vara en god affär. Björn Ulvaeus ö i krokarna, jämfört på alla parametrar (inklusive kvadratmeterpris), såldes i somras ännu dyrare.
För det finaste som finns är att slippa samhället och den bästa grannen är ingen granne alls. När kapitalisterna ska hängas kommer de att sälja repen, sa man, men de här kapitalisterna bygger bunkrar för hundratals miljoner.
Utanför Douglas fastighet bredvid Eks är det parkeringsförbud och ett vakttorn. Miljardärerna skaffar panic rooms och securitybolag, de är redo för kollaps. Om trenden följer den amerikanska börjar de snart köpa upp sina grannars tomter, i USA kallar techmiljardärerna sig för survivalister, de har sneglat på att flytta till Nya Zeeland vid politiskt kaos och har en rymdbiljett redo vid klimatkatastrof.
I sammanhanget verkar några hundra lågskattade miljoner på katakomber och skyddad skärgård billigt. De svenska miljardärerna väljer att stanna i Sverige - men bjuder över varandra för att slippa det, omgivningen.
Jag är ingen prylperson, jag blir sjuk av båt och gillar bilar som bara går lagom snabbt. Men denna lyxkonsumtion börjar jag förstå, och avundas. Det som inte är att köpa till, utan att köpa sig bort från. Att unna sig att stänga av världssamvetet, om man nu hade något, och rädda sig själv. Sätta på sin egen syrgasmask innan man hjälper andra, som det heter.
Att de rika varit allas samtalsämne detta gudsförgätna år är nog därför, för det är inte bara så att olikheterna ökar utan hävstångseffekterna åt båda håll. När samhällsproblemen blivit värre har de dragit sig längre undan, när andra är rädda blir deras murar högre, bokstavligen.
I det gamla Djursholm bodde välbeställda, men ganska vanliga, människor. De deltog i samhället, precis som sina villor var de nåbara utifrån och en del av någonting större. Den nya lyxen är att dra sig bort, den mest exklusiva arkitekturen är den osynliga. Jag önskar jag hade råd.