Tack, ÖB, för att du påminner oss om att demokratin inte är gratis
Svenska barn gråter, grannar emellan diskuterar upprört, en kollega ringer uppjagad, förvirrad, undrar vad som pågår och Göran Greider som ständigt sjunger med änglarna klagar på ”militariseringen av våra medvetanden”.
Överbefälhavaren Micael Bydéns uppmaning till svenskarna att mentalt förbereda sig för krig river upp sår i den svenska folksjälen som åtminstone inte jag anade fanns där.
En europeisk demokrati befinner sig i en förtvivlad kamp på liv och död mot en fascistisk jätte, ja fascistisk med dyrkan av våld och militär, en enväldig ”stark man” i toppen, ett samhälle på krigsfot och uttalade imperialistiska ambitioner.
Skulle då Sverige i n t e mentalt förbereda sig för krig?
Skulle ÖB säga att allt är lugnt – fortsätt som vanligt med era latte och planer för en ny inredning till villan och bostadsrätten, bekymra er inte om framtiden?
Skulle regeringen ljuga som statsminister Per Albin Hansson 1939 och säga att vår beredskap är god?
Ibland tänker jag på hur det kan ha varit för 1930-talets demokrater. Konservativa. Liberaler. Socialister. För att inte tala om judarna oavsett politisk kulör.
Hur klarade de att stå ut i en värld som blev mörkare och mörkare, farligare och farligare? Fascisten Mussolinis maktövertagande i Italien redan 1922. Den kaotiska Weimarrepubliken i Tyskland som slutgiltigt gick under med Hitlers valseger och påföljande kupp 1933. Inbördeskriget i Spanien 1936 som fascisten Franco vann med Hitlers hjälp. Utrensningarna och skådeprocesserna i Sovjetunionen.
Hur stod de anständiga och frihetliga människorna ut?
Många gjorde det inte. Litteraturen om landsflyktiga tyskar är inte bara en berättelse om mod och anständighet och det heroiska motståndet mot övermakten. Det är också en berättelse om förtvivlan, spriten som en andra flykt, och självmord.
Få var de modiga rösterna i Sverige under andra världskrigets mörkaste år när nazisterna segrande marscherade över Europa och Stalin efter sitt hemliga avtal med Hitler ockuperade Baltikum och östra Polen. Stalin var entusiastiskt påhejad av Sveriges kommunistiska parti som sedan bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna och ännu senare till Vänsterpartiet.
Hur stod man ut? Som demokrat?
Den brittiske historikern Timothy Garton Ash påpekar i sin senaste bok ”Europa: en personlig historia” att vår världsdel genomled ett 30-årigt krig från första världskrigets utbrott 1914 till andra världskrigets slut 1945.
Sedan följde det kalla kriget då kontinenten var uppdelad i öst och väst fram till 1989.
Därefter följde en 30-årig fred som definitivt bröts med Ryssland fullskaliga anfall på Ukraina.
Det är som om vi har slungats tillbaka till Europa 1936, när fascisten Franco startade spanska inbördeskriget med bistånd av Hitler. Eller 1938 när tyska trupper gick in i Österrike och anslöt landet till Hitlers Tredje rike.
Det finns så många liknelser man kan göra, och i den snattrande klassen bemöts de ofta med fnysningar och förakt: liknelsen med 1930-talet är sliten till meningslöshet, dessutom felaktig. Historien upprepar sig inte. Varje tid är sin egen.
Ändå är den rimlig.
Och samtidigt inte.
För vår tid är så mycket ljusare. Till skillnad från 1930-talet har vi en koalition av 26 europeiska stater som gemensamt står mot den fascistiske angriparen. Och USA är – än så länge – inte isolationistiskt som det var i början av andra världskriget.
Vi har en värld av demokratier som inte accepterar den fascistiske angriparens nävrätt, en värld av demokratier som bistår Ukraina.
Kriget är en chock för när vi gick in i den 30-åriga freden tycktes en ny värld utan stora krig vara det nya normala. Nu är vi tillbaka i striden mellan rätt och fel, ont och gott.
Vi ska vara glada för att vi har en regering och ÖB som inte försöker säga oss annat än att detta är existentiellt allvar.
Ingen kan säga hur det går, ingen kan sia om framtiden.
Men den långa trenden är tydlig. Största delen av Europa är demokratiskt, på alla kontinenter finns demokratier.
Innebörden av ÖB:s ord är att demokratin inte kommer gratis.