Listorna är överallt – vi har blivit maktgalna

Sverker Martin-Löf.

Visst ser man det framför sig, lämmeltåget av slipsnissar med hala läderskor och älgstudsare.

Den sortens bild som framträder när man läst Svenska Dagbladets avslöjanden om chefernas miljonslöseri i svenska pappersföretaget SCA.

Maktens män som flygs i privatplan upp till Härjedalens mörka skogar. Lyxrenoverade jaktgårdar i 100-miljonersklassen med namn som Henvålen och Källberget. Segelbåtar. Kändiskockar som flygs in till jaktmiddagarna med helikopter.

Skulden ligger tung på styrelseordföranden Sverker Martin-Löfs axlar. Häromveckan kastades han ut från alla sina uppdrag.

Nu läser jag det senaste: En annan chef, Johansson heter han, har tagit firmans privatjet till fotbolls-VM i Brasilien. Tillsammans med sin dotter.

Det plingar till i min mejlbox medan jag läser artikeln. En händelse som ser ut som en tanke: Fackorganisationen TCO bjuder in till fest för att kora ”framtidens 99 svenska mäktigaste”.

Mejlskrivaren antyder att jag kan vara med på listan, gissningsvis långt ned i egenskap av kulturellt alibi.

Kanske delas en blomsterkvast ut till vinnaren, vad vet jag.

Ett annat mejl, längre ned i mejlkorgen: ett pressmeddelande som kungör listan över de mäktigaste i Filmsverige, sammanställd under filmfestivalen i Göteborg som avslutades i helgen.

Vart man än vänder sig är de.

Listorna över de mäktigaste kvinnorna i konstbranschen. Mäktigaste tjänstemännen på Rosenbad. Mäktigaste göteborgarna.

Förra veckan råkade jag bläddra i ett gammalt väntrumsexemplar av Tandläkartidningen. Där basunerades ut att tandläkaren Eva Ljung är sjätte mäktigast inom svensk välfärd. Man riktigt hör champagnekorkarna mellan raderna.

Vi har blivit maktgalna.

Samtidigt som maktmissbruket breder ut sig. EU:s korruptionsrapport visade i fjol att bilden av Sverige som ett korruptionsfritt land är felaktig: Var femte svensk känner personligen någon som tagit emot en muta.

Sambandet mellan synen på makt och maktmissbruk är självklar.
För bara några år sedan var det otänkbart för något av högdjuren att bära sina maktpositioner som medaljer på klubbkavajen. Att erkänna sin makt var ostrategiskt. För med makt kommer ansvar.

Och naturligtvis kan man argumentera för att det nu är bra att anonyma makthavare släpas fram i ljuset.

Men vad hjälper det när makten ändå bara betraktas som en pokal för flit och framgång.

På så vis påminner mäktigaste-listorna snarare om idrottsframgångar. En blomsterkvast i näven, ett erkännande, kanske någon liten festlighet som involverar ädelostsnittar. Och så en segerintervju på det: Hur känns det?

Sverker Martin-Löf har för övrigt utsetts till Sveriges mäktigaste näringslivstopp.

Kanske borde någon ha frågat vad han tänkt göra med all den där makten.

För övrigt ...

... kan 2015 års nyord redan vara utsett. I sitt tv-program mixade Malou von Sivers en så kallad ”bajscocktail” och lanserade det som det största som hänt sedan penicillinet. Vi får väl se.

För övrigt ...

... stängde fotbollens transferfönster i går. På lördag öppnar nästa galenskap: Melodifestivalen. Kom ihåg att andas häremellan.

Följ ämnen i artikeln