Var tyst och vägra göra jobbet åt oss
Att läsa en tidning brukade vara en enkel sak. Man läste, skrattade åt dumheterna, vände blad och gick vidare. Ungefär på samma sätt var det med radio och tv.
Men så hände något. Interaktivitet, kallades det.
En del håller internet ansvarigt. Plötsligt satt kreti och pleti framför skärmar och stirrade på sin ”mejlbåx”. För att fördriva tiden började de skicka meddelanden med vad helst de råkade ha i huvudet, till slumpmässigt valda adresser. Många av adresserna gick till medieföretag, som av någon anledning fick för sig att de måste göra något av materialet. Gud vet varför: de brydde sig aldrig om det när det kom med papperspost.
Andra menar att medieföretagens inställsamhet och snålhet födde den epidemiska interaktiviteten. Dels vill medieföretag låtsas att de tycker att det är viktigt vad folk tycker om sockerhalten i lingonsylt, inflationen i Argentina eller tandstatusen bland femtonåringar. Dels ser de en möjlighet att fylla sina produkter med gratis material.
Vad det än beror på har vi nu ”Ring P1”. Vi kan följa Aktuellts arbete bakom kulisserna. Jarl Alfredius ber oss ständigt att gå in på ”hemsidan” och ”kommentera” sändningen. Varenda text, inklusive denna, har ett ”diskussionsforum”.
Mediekonsumenter är i samma situation som Neapelbor. Camorran har tagit över sophämtningen och offentligheten fylls av vårt eget skräp.
Och trycket ökar på oss alla att bidra till sopberget. Varje mediekonsument förväntas att åtminstone delta i någon av dagens alla omröstningar: Är Britney Spears en bra mamma? Vem vinner presidentvalet? Bör kvinnor bada topless i kommunala badhus?
Alla hetsas att ta strid för vilket ogenomtänkt nonsens de än råkar komma på i stunden. Och följden blir ett allt grälsjukare samhälle.
Men det finns hopp. En grupp svenskar, de verkar växa i antal, knappar sig fram till tidningarnas omröstningar, läser frågan och svarar ”Vet ej”.
Det är en lika genial som elegant form av civil olydnad. Kanske kan den användas mot ”Ring P1” härnäst. Om tillräckligt många sitter tysta i luren, så snart de kommit fram, blir det inget program. Då får Täppas och andra journalister som lever på att lyssnare, tittare och läsare gör jobbet åt dem, börja producera sitt eget skräp igen.
Precis som riktiga kolumnister alltid gjort.