Egenansvar istället för överflödiga läkarbesök
Stod inne på ett apotek. Den kvinnliga apotekaren stirrade på min man. Gav honom en blick som om han just har blivit ertappad med 20 kilo kokain
i tullen.
–?Vad är det här? Försöker du plocka ut kortisonsalva på ett gammalt recept?
–?Oj. Nej. Förlåt.
Det gamla gula receptet med sämst-efter-datum beslagtogs och vi dröp ut från apoteket med pundarkänsla och Saurons onda öga brännande i ryggen.
Det är i sådana här lägen som man kliar sig i nacken och funderar.
Finns det okända beroendeformer och sällskap i Sverige som ingen känner till? ”Kortistonomaner”. Folk som träffas på fredagkvällarna och smörjer in varandra i tjocka lager med kortisonsalva för att det känns lite over the edge? Eller ”Bricanylomaner”. Människor som träffas och inhalerar astmaspray när lusten faller på? Är det av hänsyn till dessa som resten av befolkningen måste gå genom hela vårdsystemet varje gång som salvan har tagit slut? För det kan ju knappast vara av allmän samhällelig omsorg.
Cigaretter. Inga problem! Finns på de flesta ställen och så länge du är myndig och läskunnig och kan ta till dig varningstexter av typen ”rökning dödar”. Go ahead. Köp ett paket om dagen eller två paket om dagen eller tio paket om dagen. Se om någon
bryr sig. Rök ihjäl dig om du vill. Lägg dig och pressa i Angeliques turbo-tan solarie sju gånger om dagen. Samma sak där. Sola dig brandgul – vi har inget problem med det. Köp ut fyra helrör Koskenkorva på Systemet. Vi har avskaffat motboken.
Är det helt otänkbart med lite egenansvar även när det gäller vården? Jag menar, det är ju inte direkt någon specialistvård vi snackar om. Slutledningsförmågan behöver inte vara enorm. Jag har hostat fyra nätter i rad – jag tror jag behöver hostmedicin. Jag har fortfarande eksem, det kliar.
Vad är poängen med att belasta ett redan överbelastat sjukvårdssystem med alla rutinärenden? Som om man skulle vara tvungen att gå och träffa en certifierad målare varje gång man skall gå ner till färgbutiken och köpa thinner eller en storförpackning med väggfärg.
Kan vi inte bara lita på att folk som inte behöver blodtrycksmediciner inte har någon större lust att konsumera det?
När jag beställer linser på nätet kollas det automatiskt av mot min årliga läkarkontroll. Har jag inte varit på läkarkontroll, får jag ett meddelande om att jag kan se mig i månen efter nya linser tills jag pallrar mig dit. (Men jag behöver inte ha ett recept för varje lins som jag köper ut.)
Låt folk legitimera sig på apoteket (precis som de gör i dag när det gäller receptbelagt). Om Kenneth sedan plockar ut 25 kortisontuber på ett bräde, eller om Gunilla klunkar i sig en flaska ”Cocillana” på en månad, eller om Jörgen konsumerar mystiskt mycket receptbelagd schampo för folk med sårig hårbotten, kan det kanske vara läge att skicka dem till en läkare innan de får köpa ut mer. Men annars?
Var är logiken? Ena året är Voltaren receptbelagt, nästa år kan man köpa hur mycket man vill. Att man träffar en läkare utgör ju inte heller någon garanti för att det handskas varsamt med läkemedel. Tvärtom. ”Uppdrag granskning” visade nyligen på problemet med kraftig övermedicinering av äldre. I min egen generation slänger läkare bokstavligen antidepressiva läkemedel efter folk med argument som ”även om du känner dig bättre just nu, kan jag skriva ut det här till dig så du har hemma ifall att…”
Problemet är ju inte att det är svårt att få ut läkemedel. Problemet är att vi har ett kontrollsystem som går ut på att: Titta på mig – nu har jag suttit i en jättelång telefonkö, nu har jag pröjsat min patientavgift, nu har jag spenderat en halv arbetsdag med att läsa Båtnytt. Och då får man det man vill ha. Det är inga som helst problem i världen.
Det enda problemet är det enorma slöseriet med resurser.