Vilka kan Sverige lita på när det gäller?
Listan är inte imponerande lång
Ensam är inte stark. Det vet Sverige som ett litet alliansfritt land i norra Europas utkanter.
Vi är alltså i behov av vänner.
Men vilka kan Sverige lita på – egentligen?
Sverige ligger tillsammans med Finland inklämt mellan Ryssland och den västliga försvarsalliansen Nato.
Sverige behöver vänner. Om man hade glömt bort det har Ukrainakrisen fungerat som en övertydlig påminnelse.
Men vilka kan Sverige lita på när det verkligen gäller? Listan är inte superlång.
1. Finland. Det likaledes alliansfria Finland är Sveriges absolut närmaste säkerhetspolitiska partner. Försvarssamarbetet mellan våra båda länder är redan omfattande och växer månad för månad.
Det kan förefalla betryggande.
Men vänskapen fick en allvarlig knäck i december förra året. Då tillkännagav Finland att de valt bort Jas 39 Gripen, den svenska försvarsindustrins pärla, när de skulle köpa nya stridsflygplan för 100 miljarder kronor till sitt flygvapen.
I stället valde de att köpa amerikanska F35 från Lockheed Martin.
Den svenska besvikelsen var enorm. En del uppfattade det som ett svek: Inte ens finnarna gick att lita på på fullt ut. Vänskapen hade sina gränser även i detta fall.
2. EU. Sverige har varit medlem i Europeiska unionen i 27 år. Det handlar alltså om en långvarig relation. Men uppenbarligen inte så trygg som många har trott.
I Lissabonfördraget, som trädde i kraft i slutet av 2009, finns en väl känd så kallad försvarsklausul. Den innebär ”att om en medlemsstat utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, så är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel.”.
Men trots den välkända klausulen kände sig statsminister Magdalena Andersson och hennes finske kollega Sanna Marin föranlåtna att skriva ett brev till Europeiska rådets ordförande och därmed till de övriga 25 regeringscheferna i EU och påminna om dess existens. Det gjorde de nyligen, inför diskussionerna vid det informella EU-toppmött i Frankrike i slutet av veckan.
På vad grundar sig Anderssons och Marins oro för att övriga länder glömt bort den här bestämmelsen? Man vet inte.
Det enda man vet är att de båda statsministrarna inte alls tycks lita på att de får hjälp av EU:s övriga medlemmar om det behövs.
Synnerligen oroväckande skulle jag kalla det.
3. Nato. När Ukrainakrisen blev riktigt akut i slutet av januari mötte utrikesminister Ann Linde och hennes finske kollega Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg i Bryssel.
Efter mötet sade Stoltenberg att Sverige och Finland var Natos viktigaste partners.
Det lät betryggande. Men sträckte sig inte till de försvarsgarantier som finns beskrivna i paragraf fem i Nato-fördraget. Den gäller bara medlemmar vilket Jens Stoltenberg upprepat många gånger. Man ska inte tro något annat – hans värmande ord till trots.
4. USA. Finlands president Sauli Niinistö gjorde i helgen en blixtsnabbt beslutad visit hos USA:s president Joe Biden. Under mötet ringde presidenterna upp Magdalena Andersson.
Resultatet blev, vad man hittills vet, att det militära samarbetet mellan de tre länderna ska utökas.
Men vad betyder det i praktiken? Det är än så länge ytterst oklart. Kanske ingenting.
5. Storbritannien. I slutet av förra veckan möttes försvarsminister Peter Hultqvist och hans brittiske kollega Ben Wallace i Köpenhamn.
Wallace försäkrade att Sverige kunde räkna med hjälp från Storbritannien om vi skulle utsättas för aggressiva handlingar från rysk sida.
Men vad betyder det här löftet? Förhoppningsvis får vi aldrig veta. Det är först vid en rysk aggression det står klart om det bara handlar om blå dunster. Eller ”boots on the ground”, stövlar på marken, som militärt intresserade personer brukar säga.
Vilka kan Sverige lita på när det gäller? Listan imponerar inte.
Gå med i Iniziopanelen hos Demoskop – och gör dig hörd!
Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.