Jag hatar inte män men jag hatar manlig vrede
När jag var tonåring en gång i natten utanför Mc Donalds blev jag spottad i ansiktet och knuffad av en kille som var ett par år och kilo och centimeter och bastoner äldre än jag.
Ibland när jag tänker på händelsen så slår det mig att jag inte tyckte att spottet var äckligt, jag blev inte särskilt rädd och det gjorde inte ont trots att det gjorde ont.
Förnedringen var hela behållningen. Den slog ut allt. Om han hade doppat mig i fritösen med huvudet före så hade det ändå varit förnedringen. Alla som såg. Och inte gjorde något.
Jag minns inte hans ansikte, jag minns inte hans kläder eller ens hans längd eller skorna som jag måste sett tydligt eftersom jag satt med krökt nacke och skämdes. Allt jag minns är mitt eget ansikte och min hopkurade kropp när jag såg mig själv utifrån. Jag kan peka ut exakt var jag satt, hur jag hade händerna, tillintetgjord och synliggjord. Där satt jag och ångrade att jag alls blivit född medan han skrek i mitt vänstra öra.
Oscarsgalan äger rum på en söndag. Jag har kolumn på lördagar. Sex dagar och sex tusen vinklar kommer tillryggaläggas mellan slaget i ansiktet och min tur att tycka. Jag får skriva om någonting annat. Dessutom kommer alla tycka lika, då blir min text överflödig och jag vill vara många saker men aldrig onödig, bara odödlig. Tänkte jag, där jag chockades bakåt i kudden när jag såg klippen från nattens fest.
Men jag hade överskattat, underskattat, felskattat människor överallt.
För ungefär hälften av alla kommentarer jag har sett tycker att Will Smith gjorde rätt som slog Chris Rock i ansiktet. Att man inte ska vara elak, att man inte ska skoja om människors utseende och sjukdomar. Att Will borde slagit Chris med knuten näve, två gånger.
Slaget var chockartat, men vrålandet var värre.
Hans vrede när han skrek, minnen av vrålande män. Förbannade män med framåtlutad överkropp. Raseriet i ögonen. Jag har kissat på mig under manligt vredesutbrott.
Jag hatar inte män men jag hatar hatar hatar manlig vrede.
Utan förvarning dök ett klipp upp i mitt flöde som föreställde en skakig mobilfilm på Chris Rock efter slaget. Priset för bästa dokumentär delas ut och man ser tydligt hur chockad han är, han försöker förstå vad som precis hände samtidigt som han samlar sig.
Chris Rock berättar i en intervju med Dana Carvey att han nästan slog ihjäl en kille som mobbade honom och att han sedan den dagen varit rädd för att släppa fram ilskan och därför låter människor kliva över honom.
”It wasn’t violent per say but it was loud as fuck”, säger han sedan om sitt barndomshem.
Loud.
Pappor som vrålar.
Och där satt Will och vrålade. Efter det att han slagit Chris i ansiktet. Traumatiserad inför världen och inför sig själv, den lilla pojken som var mindre än sina småbröder. Femtiosju nu men alltid sju.
Man ska inte slåss, men.
Det finns inga män.
Det är bara ord.
Och våld är våld är våld är våld.
Chris Rock stod på scen inför miljontals tv-tittare. Han var på jobbet. Han ska vara trygg.
Jag vill inte skilja på verk och person, verk och Will.
Ta priset ifrån honom.
Sveda och verk.