Svenska direktörer är för dåliga på sina jobb

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vad är fel med höjdarna i svenskt näringsliv?

Svaret brukar lyda: Etiken. Bristen på"

Att indigneras över näringslivshöjdarnas förmåga att i

bonusbombardemang och optionsorgier sko sig själva är att slå in öppna dörrar - alla från

ärkebiskopen till populärförfattare är ense.

Det var illa nog att Barnevik, Systembolagets mutkolvar och Skandia-Petersson gav girigheten ett ansikte.

Men värre är: svenska företagsledare är inte duktiga nog. En fingervisning kom i förra veckan. Överst på sin förstasida frågade Financial Times: "Kan Wallenbergs klamra sig fast vid makten?"

Bristen på kvalitet i svenskt ledarskap slog mig, när jag för fyra år sedan var bosatt i Australien. Det förvånade mig att ingen före mig - ingen på Dagens Industri eller Carnegie fondkommission, i riksdagen, på Ekonomiekot eller bland de så kallade LO-ekonomerna, ingen på Näringsdepartementet, DN-debatt, Handelshögskolan, Veckans Affärer, Pagrotsky eller rent av en Wallenbergare själv - kommit på det: svenska dirrar är inte mycket värda.

Det var när ett av världens

ledande företag utsåg sin nye CEO. Den nya bossen var en australier. "Ännu en aussie till toppen. Varför", frågade jag mig, "inte en svensk dirre?"

Australien och Sverige är påfallande lika: demokratier, rättssamhällen, länder med liten folkmängd belägna på jordklotets ytterområden men med hög läskunnighet, vana att prata engelska, någorlunda universitet samt en uppbyggd, exportberoende industri.

Situationen då var, att tre av världens mest prestigefyllda näringslivsposter - the Chief Executive Officers i Ford, Coca-Cola och British Airways - var fyllda av australier. Sedan dess har även McDonalds satt en aussie på sin verkställande post - och chefen för Världsbanken är aussie.

Samtidigt kunde jag inte komma på en enda svensk som gått långt. Faktum: bara två svenskar har det senaste decenniet nått topposition i internationellt näringsliv. En anonym figur vid namn Nyberg leder National Cash Register och den Ikea-tränade Anders Moberg fick rycka in i den holländska livsmedelsjätten Ahold, när denna skakades av bokföringsskandal.

Varför erbjuds ingen svensk bildirektör att gå in och rädda Fiat? Varför är det en tysk som reder ut ABB:s debacle och inte en svensk? Varför slår sig ingen svensk fram till en toppost i Silicon Valley?

Konstigt - speciellt med tanke på hur höjdarna på hemmaplan motiverar sina anmärkningsvärda förmånspaket: "Annars går vi till utländska företag."

Ha! Tro dem inte. Vem har kunnat visa upp ett allvarligt anbud? Svensken stannar vid sågen - både därför att han vill och därför att han måste.

Ändå ser svenska näringslivstoppar sig som Tarzan. Deras egon fordrar att de tilldelas rader av styrelseposter. Den mest begabbade ledaren, Lars Ramqvist, var styrelseordförande i Ericsson, Volvo och Skandia. Samtidigt. I Skandia efterträddes han av Bengt Braun som samtidigt hann leda Bonnierkoncernen. Michael Treschow har ordförandeskapet i Ericsson och Svenskt Näringsliv och styrelseposter i Electrolux och Atlas Copco.

Businessesset Mats Qviberg var för några dagar sedan sommarpratare i radio och sa: "Att vara styrelseproffs är inte bara fånigt. Det är olämpligt."

Jag ringde honom i Stockholm och frågade: "På vilket vis?"

"Det röjer brist i koncentrationen."

"I hur många styrelser sitter du själv?"

"Nio."

"Oj då ""

"Det är olycksfall i arbetet."

Jämför med Amerika. Sitter Bill Gates i styrelsen för Pepsi och Mercedes, Boeing och Esso? Nej, han begränsar sig till att äga och driva Microsoft. Fokus på e n uppgift har gjort honom både framgångsrik och förmögen.

Sannolikt är det bristen på fokus - och svenska höjdares önskan att parallellt med ledarskapet vara hängivna älgjägare och storseglare, vinprovare och slalomåkare - som gör dem oattraktiva för globala bolag.

Etiken (bristen på) är det enklare av näringslivets problem. Det är självklart att allmänheten ogillar tjyvande dirrar och att aktieägarna måste sluta att stå flata inför sådant.

Mera bekymmersamt är i längden att gubbsen är dåliga på jobbet och saknar internationellt marknadsvärde.Etiken (bristen på) är det enklare av näringslivets problem.

Staffan Heimerson