Sveriges jakt på kurder är gåtfull

Jan Guillou

helskärm

Den svenska staten har sedan två år tillbaka inlett en ny våg av politisk förföljelse mot vår kurdiska minoritet. Vi har inte sett något liknande sen den hysteriska kurdjakten på 80-talet i kölvattnet efter jakten på Olof Palmes mördare.

Men då var brottsmisstanken åtminstone konkret. Ebbe Carlsson, Hans Holmér och likasinnade snillen hade en teori: De svenska kurderna hade från den teokratiska diktaturen Iran erhållit uppdraget att mörda Sveriges statsminister för att därefter, genom Irans försorg, som belöning få etablera ett självständigt Kurdistan.

Det var en spritt språngande arbetshypotes. Men resultatet blev flera år av nattliga tillslag mot kurdiska hem (”jaga kurder med blåslampa”) i syfte att skapa panik som till slut skulle få kurderna att erkänna eller åtminstone ange varandra.

Idag är brottsmisstankarna mot de svenska kurderna däremot hemliga och inskyfflade under det diffusa begreppet terrorism. Mot hemliga misstankar kan ingen värja sig.

Kurderna är en relativt väletablerad minoritet i Sverige, ungefär som juggarna. De är mangrant politiska motståndare till de diktatoriska regimer som drivit dem på flykten. De är inte islamister, inte fientliga mot Sverige och det finns inget känt fall av kurdisk terrorism i deras nya hemland Sverige. Att vara motståndare till president Erdogan i Turkiet eller regimerna i Iran, Syrien och Irak är ett normalt, tillåtet och högst respektabelt politiskt ställningstagande som på intet sätt kan buntas ihop med begreppet terrorism. Utom för Erdogan och dylika diktatorer. Enligt Erdogan är alla kurder terrorister, eller kan misstänkas vara det.

Den turkiska regimens ståndpunkt är begriplig. Det obegripliga är att den svenska säkerhetspolisen tycks göra en snarlik politisk analys.

För närvarande finns ett trettiotal kända fall där kurder terroriststämplats av Säpo och utvisats ur riket eller hotas med utvisning. Därutöver finns ett mörkertal av förföljda och av Säpo hotade som inte vågat ge sig tillkänna.

Dessa människor har vissa karaktäristika gemensamt. Säpos terroristmisstankar är hemliga, också för de misstänkta själva eller deras advokater, om de har några.

De är i lagens mening oskyldiga till brott, saknar noteringar i brottsregister, har jobb och betalar skatt.

Hade någon av dem begått brott, hade det varit juridiskt oproblematiskt. Då hade de rannsakats inför rätta i vanlig ordning. Hemliga misstankar används bara mot oskyldiga.

Säpo har två tänkbara källor till sina påstådda kunskaper, uppgifter från sitt nät av angivare inom Sveriges invandrarbefolkning eller uppgifter från främst den turkiska säkerhetspolisen. Båda dessa källor är så tvivelaktiga att de inte tål ljuset i en svensk domstol. Därför förbehåller sig Säpo rätten att hemlighålla påstådd bevisning också inför domstol. Vilket är lika absurt som rättshistoriskt unikt.

Att Sverige nu tycks vara det enda landet i Europa som bedriver den här specialinriktade jakten på kurder är gåtfullt. En av få tänkbara förklaringar är att Sveriges regering är mer tolerant mot ”hemliga bevis” än andra europeiska regeringar.

Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh är förvisso avfärdad av Jimmie Åkesson som ”en kommunistisk kurd” och utesluten ur Vänsterpartiet för kritik mot olika former av hedersförtryck i förorterna. Likväl kan hennes kunskap om pågående kurdjakt inte betvivlas.

Hon berättar för mig om en 16-årig kurdisk pojke som flögs ur Sverige i privatplan till Turkiet mitt under pågående pandemi. Och omedelbart efter landningen i Istanbul greps och försvann. Hon berättar om det ena fallet efter det andra som jag inte läst om och inte hört talas om. Dagens ETC, den enda tidning som ihärdigt redovisar Säpos kurdjakt, skriver i veckan om paret Hana och Rezgar som flydde från Iran 2015 och nu plötsligt hotas av Säpo med utvisning utan att få möjlighet att försvara sig. Eftersom misstankarna mot dem är hemliga.

Amineh Kakabaveh är förstås överhopad av hänvändelser från förföljda kurder. Hon gör vad hon kan göra i en demokrati, ställer frågor i riksdagen till de socialdemokratiska statsråden Morgan Johansson och Mikael Damberg. Och hon får närmast njutningsfullt arroganta och oförskämda svar. De säger sig ”lita på Säpo” och svarar lekfullt ”god dag – yxskaft” på frågor om samarbete med den turkiska säkerhetstjänsten.

Om jag vore kurd skulle jag aldrig rösta på sådana översittare. Om det inte vore för att justitieministern om tio månader kan heta Jimmie Åkesson, vilket vore oroväckande kul för Säpos kurdjägare och befrämjande för deras samarbete med Turkiet.

Så vad säger detta om tillståndet i Sverige? Och varför är vi så få som protesterar? Åttio procent av oss är trots allt inte sverigedemokrater.

För övrigt anser jag att…

… det finns en närmast sublim ironi i att det var kurdiska styrkor som gjorde grovjobbet när de högst verkliga terroristerna, IS-kalifatet i Syrien och Irak, krossades och fängslades. Varefter Erdogan och Säpo terroriststämplar kurder i Sverige.

… de svenska biskoparnas gräl om huruvida Israel är en apartheidstat framstår som lite vid sidan av. Israel är självklart en apartheidstat. Frågan är då snarare vad en svensk biskop kan eller bör göra åt den saken.