Ungdomsfängelser ett nödvändigt ont
En utredning av kriminalpolitisk betydelse lämnades över till regeringen igår.
544 sidor om en framtid med ungdomsfängelser borde vara ett utmärkt tillfälle för justitieminister Gunnar Strömmer att sola sig i mediernas rampljus och utstråla handlingskraft, men nyheten presenterades närmast i förbigående och utan presskonferens.
En möjlig förklaring är att det faktiskt var Morgan Johansson som gav justitieråd Agneta Bäcklund i uppdrag att göra en ”översyn av regleringen om frihetsberövande påföljder för unga” och att det således är socialdemokratiskt arvegods som läggs på bordet.
En omständighet värd att påminna om. Alla som är någotsånär bevandrade i kriminologi vet att Tidöavtalets tuffa tag riskerar att leda till snarare ökad än minskad brottslighet, men den förra regeringen var inte nämnvärt bättre.
Så vad har då utredningen kommit fram till?
Den viktigaste slutsatsen är att ungdomsfängelser bör inrättas och ersätta den slutna ungdomsvård på SIS-hem som barn som har begått grova brott och som har fyllt 15 kan dömas till.
Sverige har förändrats sedan den nuvarande ordningen infördes för drygt 20 år sedan.
En utveckling som debatten inte har fäst nämnvärd vikt vid är att ungdomsbrottsligheten faktisk har minskat. Men den grupp som hamnar i kriminalitet begår samtidigt allt fler och allt grövre brott.
Fler vapen är i omlopp, tonåringar används som torpeder i uppgörelser, barn som växer upp i de utsatta områden där kriminella nätverk har starkt inflytande löper en inte obetydlig risk att dras in i den organiserade brottsligheten.
I ett Sverige där straffen successivt blir hårdare, finns det för övrigt skäl att tro att unga brottslingar kommer att sitta inlåsta längre.
Det finns således mycket goda skäl till att se över nuvarande påföljdssystem.
Statens institutionsstyrelse, som driver SIS-hemmen, kan inte ens med den godaste viljan i världen anses ha gjort ett acceptabelt arbete med att hålla unga mördare inlåsta.
Rubriker om rymningar och fritagningar har avlöst varandra under året och myndigheten har dragit den korrekta slutsatsen att den befinner sig i en förtroendekris.
En fördel med ungdomsfängelser i Kriminalvårdens regi är att SIS-hemmen kan renodla sin verksamhet och koncentrera sig på ungdomar som vårdas av andra skäl än att de begår grova brott, som exempelvis unga flickor som skär sig i armarna och säljer sina kroppar.
Nackdelar med ett systemskifte saknas nu inte. Det finns goda skäl till att ungdomsfängelser 1970 avskaffades. De var inte bra. Återfallen i brottslighet var hög.
Men att de var usla för länge sedan innebär inte med nödvändighet att de behöver vara usla om de återuppstår.
Utredare Bäcklund och hennes medarbetare har klokt nog understrukit att det skulle krävas personal med särskild kompetens till sådana anstalter, att skolgången måste upprätthållas och att det måste finnas vettiga fritidsaktiviteter.
Ytterligare ett problem är att Kriminalvården redan dignar under arbete. Anstaltsplatserna är redan för få och generaldirektör Martin Holgren har slagit larm om att brottsutveckling och straffskärpningar kan leda till att myndigheten helt enkelt inte klarar sitt uppdrag.
Det sista Kriminalvården behöver är med andra ord att behöva ta hand om 15–17-åringar som har begått mord eller grova narkotikabrott.
Detta har utredaren tänkt på och föreslår därför att reformen träder i kraft först år 2028. Förhoppningsvis har Kriminalvården till dess lyckats växa så pass att myndigheten klarar även denna uppgift.
Justitieminister Strömmer sa i går att han tänker gå vidare med förslaget om ungdomsfängelser. Jag tror att det, trots de uppenbara nackdelarna, är rätt väg att gå.
Numera döms 17-åringar då och då till mångåriga fängelsestraff. Straff som avtjänas bland fullvuxna, förhärdade gangsters.
Det är inte ett bättre alternativ.