Nästa gång ska boken inte behöva vänta i 26 år

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag hade mig själv att skylla. Ett konstigt arbetsliv med flitigt förekommande flyttar samt ett stundtals ofokuserat privatliv med oväntade uppbrott hade gjort att jag lämnat efter mig resväskor med tillhörigheter på flera kontinenter.

Nu äntligen har jag ett hus som jag tänker stanna i. Därför strömmar jordiska ting till från lagerlokaler i exotiska hamnstäder.

I veckan stod jag i garaget och sprättade upp tejpen på ännu en brun flyttkartong. Böcker. Och med dem sprang sjuttiotalet ikapp mig.

I staplar låg en rad i huvudsak oläsliga böcker, vilka emellertid var värda att baxa till bokhyllorna, ty sammantagna var de ett dokument över tidsandan.

Klenoden var Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” Intill den ställde jag en Kar de Mumma, där endast den parafraserade titeln var rolig, ”Rapport från en ishink”.

Kartongen innehöll mycket Mellanöstern. Jag fann ”Det förlorade landet”. Men – hoppsan! – författaren var i n t e Göran Rosenberg vars hyllade bok med just den titeln kom ut 1996. Samma titel fanns redan 1974 på en bok skriven av den lomhörde artillerimajoren Sture Karlsson. Han hade förärat mig den, då vi bodde grannar i Beirut. Boken var obligatorisk läsning i svenska Palestinahyllande och Israelkritiska kretsar.

Svenska författare reste mycket på den tiden. Ur kartongen kunde jag därför gräva upp Jan Myrdals ”Albansk utmaning” och Tore Zetterholms försvar för det kinesiska förtrycket i Tibet.

De vittnar om hur försvaret för vänsterdiktaturer var den tidens politiskt korrekta positionering. Jag bläddrar i ”Öppet brev till alla Sveriges idrottspampar” av Pelle Swing Svensson (på allvar kallade han sig så) och ”Öppet brev om lesbisk kärlek” av Kri Bohm, vilken sannolikt satte en pil i den homofobi som rådde under det annars så sexcentrerade decenniet.

En enda bok lade jag åt sidan för att jag skulle kunna få nytta av den: ”Hyresgästens gör-det-själv” som lär ut hur man tapetserar och lägger kakel.

Mest intressant – av flera skäl – var att i kartongen finna en bok med en brännande aktuell titel: ”Terrorism. Vår tids krigföring.”

Boken var från 1978. Terrorism då? Det är ju n u terrorism är det hotta ämnet – med japaner som gisslan i Irak och Usama fortfarande på fri fot, med raketattacken på Hamasledaren, kvinnliga självmordsbombare i Tasjkent och kritiken mot Condie Rice för att hon inte i förväg begrep att attacken 11 september skulle komma.

Boken tecknar bilden av den då rådande terrorismen – dess ledarskap, organisation och målsättning, tyska Baader-Meinhof, italienska Brigato rozzo, kroatiska Utstasja, baskiska ETA, amerikanska Weatherman och så vidare. Den kartlägger det internationella nätverket mellan Sovjetblocket, Kuba, Kina, Nordkorea, Libyen och Jemen. Den preciserar metoder – kidnappning, bombattentat, flygplanskapningar och, när den tittar i framtidens hot, finns den skräckinjagande kapitelrubriken: kärnvapenterrorism.

Det häpnadsväckande med boken är inte att den är på pricken. Det förbluffande är, att när jag fått den ur kartongen är den ouppsprättad. På omslagets insida finns stämpeln ”För benägen anmälan”.

Varför ouppsprättad?

Jag kan bara gissa. Författaren var Bertil Häggman, en då 36-årig jurist som gick emot strömmen. På sjuttiotalets tongivande ledarsidor och kulturavdelningar avfärdades han som ”ärkereaktionär”. Han hade begått den oförlåtliga synden att låta sig intervjuas av radiostationen i Saigon och hade bildat Kommittén för ett fritt Asien.

Inte kunde jag ens sprätta upp och än mindre i en anständig tidning recensera en bok skriven av en person som rutinmässigt omnämndes med det hånfulla öknamnet Bertil Häggwater (efter en förhatlig republikansk presidentkandidat, Barry Goldwater).

Jag gjorde mig till redskap för tidsandans politiska korrekthet och ovilja att lyssna till ”andra sidans” fakta och argument.

I tidningsarkiven kan jag inte hitta en rad om Häggman efter 1977. Hoppas han lever och härmed får veta, att nästa gång jag får en bok författad av honom ska jag inte i arrogant högfärd lämna den oläst i 26 år.

Staffan Heimerson