En latrintunna – för bara en miljon kr
Man har ju sommardrömmar, som alla andra, och det låg en sådan där katalog med mäklarannonser i lobbyn och det ena ledde till det andra och?…
Det är klart att det inte blev något den här gången heller. För man har ju exakt samma sommardrömmar som alla andra. Österlen hit och Gotland dit och hur man än gör så står man där och inser att varenda jävla krukmakare har mer undanstoppat än man själv har. Alternativt att studieförbunden köper stugor med vasstak och stockrosor till varje hennatant som lärt sig dreja en tekopp.
Men det låg alltså en mäklarkatalog i hotellobbyn. Vi bläddrade. Fem miljoner, två miljoner, tre miljoner. Men så den lilla tarmen. Kåkarna som bara har sex siffror, inte sju.
Man vet precis vad det är för något. Egentligen. Men man struntar i egentligen. För tänk om det faktiskt är ett fynd. Tänk om det just den här gången finns murgröna, sotade takbjälkar och spröjsade fönster, ensamma ekar och öppna landskap. Tänk om det blivit rea på just det där just nu när just jag är just här och?…
Jo, jo. Just det.
Man kommer fram och stället står förstås i ett buskage, snårigare än Claire Wikholms armhåla. Det är sumpmark och halva grunden är redan en meter under havet. Det går inte att se in genom avlagringarna på rutorna, men det gör inget för flera av dem är borta och därinne är det home-stageat med en brunflammig pundarmadrass, ett par trasiga gummistövlar och en latrintunna.
Nästa kåk är OK, har vatten, kanske avlopp. Fast grannarna är en meter bort och har, enligt lokaltraditionen, staplat fjorton rostiga bilvrak precis på tomtgränsen och just när man försöker hitta på ett sätt att bortse från det, får man syn på grannarna själva. De har öppna munnar och bläng i blick och kastrullklippning och ett överflöd på saliv som de fördomsfritt gör sig av med. Man försöker hejsan-hejsan, men ingen reaktion. Det bästa man kan hoppas på är att en av dem ska dra upp en banjo ur hängselbyxorna och börja lira duellen ur ”Den sista färden”, men man väntar inte på det utan vinkar så obesvärat man mäktar med, hoppar in i bilen och?…
Ja, så där håller man på. För tänk om. När man till slut kommer hem lovar man sig själv att aldrig mer ödsla tid på tänk om-kåkarna.
Det gör man inte heller. Inte förrän man hittar nästa mäklarkatalog i någon lobby.