Vi mediekvinnor är inte så fula som vi ser ut
På en kolumnistmiddag för kanske tio år sedan kom en av husets fotografer upp till festvåningen för att göra ett litet knäck om själva middagen. Jag hade köpt en ny blus från Filippa K, dyr som snusk, i ett sånt där material som finanskvinnors blusar alltid är gjorda av. Jag hade lagt ner en timme på hår och smink och jag vet att inte det låter mycket men jag är effektiv.
Fotografen närmade sig mitt ansikte tre glas in i middagen, hans objektiv en svart hård falukorv fylld av integritetskränk. Det var så bra upplösning att han såg mina tankar.
Finns mer vin, tänkte jag. Jag blir säkert väldigt snygg på bilden, trodde jag.
Den bilden finns på internet. Den bilden kommer alltid finnas på internet.
Jag brukar säga att jag ser ut som Krister Wollin med mascara. På bilden ser jag ut som Krister Wollin utan mascara. Med tyfus. Till det flottiga kinder, trög blick och en näsa som kan siktas från tornet Ulf Lundell vill riva.
Fulare än den fulaste fuljävelen är jag. På den bilden. När jag är hemma för mig själv och leker att jag är med i en romantisk film så tycker jag att jag är söt.
Först föds man och är ful, sen har man några år då man är en ganska könlös person som kan se ut lite som man vill, för ingen vet var det ska sluta. Söta små blir inte alltid söta stora.
Sen följer tonåren som först är magra och sen hulliga och slutligen landar det hormonellt upprörda dammet: man är tjugo och allt är möjligt. Fast så ser bara fyrtioåringar på tjugoåringar. Tjugoåringar lever inte som tjugoåringar och det är det sorgligaste jag vet.
Och är de snyggare än trettiofemåringar?
Kanske avgörs din lycka av när i livet du når din peak?
Allt tyder på att jag har min framför mig. Jag är Benjamin Button, jag ska dö vacker.
Åsa Linderborg och Ann Heberlein tycker inte om att bli gamla och fula. Britta Svensson vill säga till Åsa ”vänta du bara, det blir värre.” För sånt hjälper.
Gammel-Rose i Titanic vänder bort sin genomskinliga kind, håller upp en kvistig hand i luften och viskar ”Vänta bara Britta.”
Det finns ett litet fönster av snygghet per liv och inte ens när det händer har vi förmåga eller förstånd att njuta av det.
Vad ska vi ens ha utseendet till? Får vi tycka att det är viktigt?
Ansiktet är det första som kommer in i ett rum, ansiktet är det vi talar till när vi talar med varandra, skulle det vara en obetydlig detalj?
Jag fångar en av mina nästan vuxna döttrar på väg ut genom dörren.
Hur ofta tänker du på ditt utseende?
”Varje morgon, det är därför jag gråter när jag går hemifrån.”
Säger hon och går.
Mina två närmaste vänner brukar spara fula bilder på mig och skicka dem till mig när jag mår som sämst. Inte sällan klipper de in mitt ansikte i ett förnedrade sammanhang. Höga digitala skratt följer. Du sårar den du älskar mest. Och på något besynnerligt sätt piggar det upp att se hur ful man har förmågan att vara.
Jag är beredd att offra mitt liv, mitt ansikte, mina ögonfransar och min huds lyster för andra mediakvinnors rätt att tycka att de är fula på teve.
För det är vi.
Kvinnor är alltid sötast på sitt bröllopsfoto och som hiskeligast när vi står i en SVT-studio.
Få upp lite mysbelysning i taket, vi är inte så fula som vi ser ut.