Slappa jävlar till skådespelare
Jag anade oråd redan i dörren, när någon presenterade sig som ”FN-förbundet”. Det är en särskild typ av tillställning som lockar till sig den mycket särskilda typ av människa som presenterar sig med ”FN-förbundet”.
Jag talar om förhandspremiären på ”Lejon och lamm”, Robert Redfords nya rulle. Ja, han lever fortfarande. Ja, han ser ut som en ung Robert Redford, som någon glömt att vattna de senaste 30 åren.
Av någon anledning hade filmbolaget lovat mig och en fritt vald vän att vi skulle få se filmen, en dryg vecka i förväg. Det var ju schangtilt. Dessutom är inget roligare än att avslöja handlingen i filmer som folk inte sett än, så vi gick.
Fast det fanns inte så mycket handling att avslöja.
Först dök Meryl Streep upp. Ja, hon lever också. Hon var någon slags skjutjärnsreporter den här gången, stenhård, fast ändå med den där darrande överläppen som antyder att hon snart kommer att börja lipa. Det gjorde hon också, i slutet. Robert Redford var – förutom regissör och producent – en halvtaskig universitetsprofessor med hjärtat på rätta stället och koll på kidsen. Han lipade förstås inte.
Och sen hände inte så mycket mer. Jo, förresten, Tom Cruise var elak senator i lågt skuren väst. Republikan, så klart. En helikopter blev beskjuten i Afghanistan. Ett par soldater dog.
Fast det där var mera som små pauser i en lång föreläsning. För ingen ägnade sig åt skådespeleri. De bara satt där och talade om vad vi borde tycka och göra. I klartext. Här är en uttömmande sammanfattning:
1. Dagens ungdom är slappa jävlar som spelar dataspel. De borde göra något vettigt, som att demonstrera.
2. De måste SKÄRPA SIG!
3. Allmän värnplikt, fast vapenfri, vore en bra grej.
Man gick liksom från biografen med den välbekanta känslan av att man just blivit uppläxad av Staffan Hildebrand, fast med amerikansk budget. Att det där gör-en-bättring-viruset, som Al Gore vann både Oscar och fredspris på, har drabbat hela Hollywood.
Tanken var antagligen att man skulle gå från biografen med känslan att man måste ENGAGERA SIG. Kanske i FN-förbundet. Fint tänkt. Det vore fint om de här slappa jävlarna till skådespelare slutade mässa och engagerade sig en aning i sitt jobb också.
Det är, om ni glömt det, att spela teater.