Uppfattningen sitter i namnet
Snart ska väl nästa Wanja-våg brytas mot LO:s pir och jag tänkte anlägga ett genusperspektiv. Wanja är ju kvinna. Möjligen tjej.
Oavsett vilket har den där genusbiten varit viktig för henne. När hon valdes första gången var den väldigt viktig.
I varenda mediemun låg eftertrycket på samma, centrala ställe: LO:s första KVINNLIGA ordförande. Det var lite Obama över alltihop.
Wanja själv behövde inte göra mycket åt det, för det gjorde andra alldeles självmant. Däremot var hon inte dummare än att spela med. Om man kan hyllas som betongrövarnas banekvinna, bara genom att visa sig, varför inte dra nytta av det?
Jag påmindes om det häromdagen, när någon påpekade att Wanja kallas Wanja, men Fredrik kallas Reinfeldt. I detta faktum gömde sig en könsskillnad, sades det. Och det ligger förstås något i det.
Tanken var att det här med förnamn för tjejer och efternamn för killar speglar en orättvisa och att förnamns-
tjejerna är de som åker dit. Efternamn antyder respekt. Förnamn antyder brist på respekt. Ungefär så.
Det ligger förstås något i det också. Men… Mona.
För att ta det främsta exemplet. Jag tror jag har sett eller läst några hundra intervjuer med henne, där hon kallas just Mona. Jag har sett texter hon själv godkänt och tryckt ut, där hon kallas Mona.
Jag har hört Mona kalla sig själv Mona. Jag har med andra ord sett henne aktivt göra sig till Mona med allmänheten. Jag har däremot aldrig hört henne protestera mot att vara ett förnamn.
Samma sak med Wanja.
Jag tror inte att sådant är en slump. Jag tror att de här makthavarna har valt att inte vara gubbigt auktoritära
efternamn. Det har varit en viktig del av deras jakt på makt. Vi står för närhet, har de antytt. Vi är som folk, till skillnad från karlarna.
Man kan, om man vill, glömma Margaret Thatcher, Angela Merkel, Birgit
Friggebo och andra kvinnor med efternamn och invända att sunkiga könsroller kräver närhet av kvinnor och
auktoritet av män. Jaha.
Men om man är feminist, som Mona och Wanja, så borde man väl inte köpa det? Då borde man kräva sitt efternamn åter.
Men i stället har de spelat på sina förnamn. På närhet, vanlighet och första KVINNLIGA. Så går något åt helvete. Och plötsligt känns varm, mysig närhet som respektlös närgångenhet.
Lite sent att ångra sig då.