Lars Vilks missbrukar yttrandefriheten

Lars Vilks.

Häromdan blev det känt att konsthistorikern Lars Vilks i sommar ställer ut ett 30-tal konstverk, där ledmotivet är (nidbilder av) profeten Muhammed (bland ammat Muhammed som rondellhund) insatta i olika konsthistoriska sammanhang. Det är galleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö som har ­tagit det minst sagt uppseendeväckande steget att ställa ut antimuslimska verk av Lars Vilks.

Nyheten väckte föga överraskande både oro och stormiga känslor. Avgående socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, blev förbannad och hoppades att inga besökare skulle komma till utställningen.

Lars Vilks är förstås stolt över att ett galleri äntligen vågar ställa ut hans verk. Själv betraktar han bilderna som ”konst” men även som ett sätt att driva kamp­en för yttrandefrihet. Det råder inga tvivel om att Vilks hatar muslimer och tar varje tillfälle i akt för att uttrycka sitt hat.

Eftersom Vilks ständigt hän­visar till yttrandefriheten och anser sig ha rätt att förolämpa muslimer med hänvisning till just detta grundlagsskydd, har han blivit ett svenskt politiskt dilemma. Det verkar inte längre finnas någon som vågar kritisera Vilks, eftersom man då anses ifrågasätta även yttrandefrihet­en. Detta märktes inte minst när SR-profilen Täppas Fogelberg i höstas skrev att han inte längre hade lust att betala skatt för att finansiera Lars Vilks ­polisskydd. Reaktionerna på Täppas artikel blev starka. Han stängdes av från sitt jobb under en vecka. Yttrande­friheten för Lars Vilks ska skyddas men för Täppas fanns det ingen yttrandefrihet.

Men måste yttrandefriheten verkligen skyddas till varje pris? Nej. Det visar inte minst den senaste tidens debatt om näthat. Det är i dag få som försvarar dem som anser sig ha rätt att hata och förolämpa människor i skrift med hänvisning till yttrandefriheten. Lars Vilks försvarar sitt Muhammed-hat med att det är konst och att konsten alltid ska omfattas av yttrandefrihet. Vad han i stället gör är att missbruka yttrandefriheten genom att använda den som ett alibi för att kunna fortsätta med sina provokationer.

Att göra löjeväckande bilder av profeten Muhammed är inte konst, bara politisk provokation. I Lars Vilks fall handlar hans ”konst” om religionshat, om en osläcklig törst efter uppmärksamhet och om ett behov att tänja gränserna till det yttersta. Vill Vilks kritisera islam så är det väl inte i första hand profeten Muhammed han ska ge sig på. I stället borde han granska ­islam utifrån det sätt på vilket denna religion utövas i dag. Men det är väl inte lika adrenalinframkallande.

Adaktusson på väg att hamna i medieskugga

Lars Adaktusson ska kandidera för Kristdemokraterna i nästa års val till Europaparlamentet. Jag önskar Lars lycka till i hans politiska gärning, men vill samtidigt som ett ord på vägen påpeka att den som verkligen vill bli mediemässigt bortglömd i Sverige – vilket jag antar att Adaktusson inte vill – han eller hon bör absolut bli EU-parlamentariker. För den enda gång jag har hört talas om förre KD-­ledaren Alf Svenssons ­insatser i EU-parlamentet var när han nyligen lät meddela att han tänkte lämna detta parlament.

Studiemedel för självmordsbomb

Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, som sprängde sig själv i luften i Stockholm i december 2010, finansierade sina terroristförberedelser med svenska studiemedel. Centrala studiestödsnämnden hade betalat ut inte mindre än 450 000 kronor i studiemedel, som Taimour lyckats få sig beviljade med hjälp av falska intyg. Jaja, Säpo hade ju ingen aning om vem terroristen Taimour Abdulwahab var. Inte kan man väl då begära att CSN skulle känna till det?

Följ ämnen i artikeln