Pojken på bilden fick berätta om sin skräck
Marius Hoft sa tack till domaren, slängde en snabb, skygg blick på Anders Behring Breivik, ställde sig upp och gick ut ur sal 250.
Pojken som fastklamrad på en bergsvägg kommit att symbolisera terrorn på Utøya hade just med klar och tydlig röst vittnat om hur metodisk mördaren var.
Breivik såg uttråkad ut, som om det var tjatigt att lyssna på ännu en berättelse om att han trots allt inte lyckades döda alla.
I går berättade fem ungdomar som delar ett minne vi som inte var på Utøya aldrig någonsin kan förstå den fulla vidden av.
Fem ungdomar som såg sina vänner bli mördade, som själva blev skjutna, som ännu hör de ångestfyllda skriken, som sprang i panik, övertygade om att livet var slut.
Först ut var Lars Grønnestad, 21, träffad i ryggen. Han frågade sig om mannen i polisuniform var högerextremist eller om Norge hade utsatts för en statskupp innan han slängde sig på marken, smetade in jord i ansiktet och spelade död.
Ane Kollen Evenmo, 17, skjuten i benet, en av tolv ungdomar som flydde i en roddbåt, berättar att de var så skräckslagna att de inte kunde komma överens om åt vilket håll de skulle ro.
Terroristen lyssnar koncentrerat, ansiktet avslöjar inga känslor. Ibland viskar han med sin advokat. Vad tänker han på nu när han för första gången möter människor som överlevde?
Planen, har Breivik tidigare under rättegången berättat, var att alla på ön skulle dö. Är han missnöjd med att så många klarade sig? Eller har han skakat av sig detta slarv, hans politik blev trots allt är världsberömd?
Silja Kristianne Uteng, 21, simmade över till fastlandet med en kula i benet. ”Jag ville hellre drunkna än bli skjuten till döds”.
Dagens näst sista vittne var Marius Hoft. Det är han som är pojken på Aftonbladet-fotografen Niclas Hammarströms bild: fastklamrad på en bergsvägg, utan möjlighet att ta sig vare sig upp eller ner, väntande på hjälp.
Det är en oerhörd bild: ensamheten, vanmakten, den har publicerats i tidningar över hela världen och har kommit att symbolisera massmordet.
Han berättar med låg men säker stämma att han mest tänkte på att han hellre hade varit hemma hos sin mamma än att klänga på ett berg och höra mördaren avlossa skott efter skott.
– Jag och min kompis Andreas sprang. Jag hoppade över lik efter lik.
Marius Hoft har blicken vänd mot åklagarna hela tiden. Det hade även de andra ungdomarna. Breivik är inte en man de vill titta på.
Andreas halkade när de klättrade. Bäste vännen såg honom störta mot döden.
– Jag tänkte att jag får gråta sen, om jag överlever.
Det är uppenbart att det är plågsamt för pojken att prata om sin döde vän. Han värjer sig. Det är helt stilla i salen när han berättar. Några snyftar, andra tittar ner i golvet. Vittnesmålet är viktigt och starkt.
– Jag såg människor simma. Han sköt dem i vattnet.
Att vara så här unga och sitta bara några meter från terroristen och berätta om fasorna med en hel världs ögon riktade mot sig kan inte vara lätt, men dessa pojkar och flickor är fantastiska.
De imponerar med sitt lugn och sin vilja att berätta så detaljerat som möjligt. Vittnesmål som är så olika, men samtidigt så lika.
Deras mod är också juridiskt värdefullt: Berättelserna ger en samstämmig bild av hur metodiskt och rationellt terroristen rörde sig fram och tillbaka över ön med sina vapen.
En advokat frågar Frida Holm Skoglund, 20, som ännu har splitter i kroppen från en kula, om det är något hon vill säga till Breivik.
– Ja. Vi vann. Han förlorade. Norska ungdomar kan simma.