Mejla

Oisín Cantwell

Publicerad:
Uppdaterad:

Socialchefen slog larm om förorten – då blev han av med jobbet

Publicerad:
Uppdaterad:

Redan 2012 slog socialchefen i Rinkeby larm om att situationen var ohållbar.

Det visade sig vara politiskt dåliga nyheter och Sakir Demirel städades undan medelst en påse pengar och tidig pension.

– Jag blev väldigt besviken, säger han åtta år senare, nedsjunken i en soffa i våningen på Kungsholmen, 112 kvadrat före detta hyresrätt som omvandlades till bostadsrätt under en epok som beroende på ideologisk utgångspunkt lika väl kan beskrivas som gyllene som skandalös.

– De här unga männen som nu mördar och mördas... många av dem har passerat vår barnpsykiatri och socialtjänst. Vi har länge känt till dem.

Efter att ha slagit larm om situationen i Rinkeby blev socialchefen Sakir Demirel omplacerad. Då valde han att gå i tidig pension.
Foto: MAGNUS WENNMAN
Efter att ha slagit larm om situationen i Rinkeby blev socialchefen Sakir Demirel omplacerad. Då valde han att gå i tidig pension.

Rapporten han skrev till socialborgarrådet diariefördes för säkerhets skull först efter ett tag, även om den läcktes till tidningen Norra sidan av förbannade medarbetare och ändå blev offentlig.

Då som nu var nämligen tidiga insatser för att hjälpa unga pojkar till en bättre framtid än vad den grova kriminaliteten har att erbjuda endast marginellt mer sexig för en genomsnittlig makthavare än låt oss säga EU:s tusensidiga reglering om hur ägg ska hanteras.

Val är till för att vinnas och vare sig siktet är inställt på Stadshuset i Stockholm eller Rosenbad, så är utspel om livstidsstraff eller anonyma vittnen intressantare än förslag om preventiva åtgärder, som ju ändå hånfullt kommer att avfärdas som ännu en omgång naivt dravel om fritidsgårdar.

Men låt mig ta det från början.

Sakir Demirel är född i Turkiet, men kärleken förde honom 1979 till Sverige. Han minns att han försökte lära sig svenska genom att slå på tv:n och lyssna på den fåordige ångermanlänning till statsminister som monarkin höll sig med vid denna tid, Thorbjörn Fälldin, någonting som bör ha krävt lika mycket tålamod som att komma från Somalia till Borlänge och försöka bli habil bandyspelare.

Han bosatte sig i Rinkeby och efter runt 30 år i Stockholms stads tjänst kröntes karriären med att bli socialchef i stadsdelen.

Moderaten Anna König Jerlmyr var socialborgarråd vid denna tid. Demirel minns henne som modern och progressiv och intresserad av nya lösningar.

Foto: MAGNUS SANDBERG
Anna König Jerlmyr (M), tidigare socialborgarråd i Stockholm.

– Socialnämnden fick hela tiden filtrerade rapporter om situationen. Det var inte fusk, inga manipulationer, men nyanser saknades. En politiker som inte bor eller arbetar i en förort som Rinkeby fick ingen riktig förståelse för hur det såg ut.

Vi sitter i vardagsrummet. Kaffe och kakor har ställts fram. I ett hörn står en moraklocka med visare som inte rör sig.

Jag kommer att tänka på filosofen Bertrand Russels visdomsord: håll bara fast vid dina åsikter så har du rätt två gånger i ditt liv.

– Jag blev ombedd att utifrån mina egna erfarenheter skriva om hur jag såg på situationen i Rinkeby.

Foto: Carolina Byrmo
Rinkeby torg. Arkivbild.

Han upplevde uppdraget som hedersamt. Lade ner några veckor på det. Lyssnade på vad medarbetare hade att säga. Det låg några hundra års sammanlagd yrkeserfarenhet i det färdiga resultatet.

– Vårt fokus var större än de här killarna som nu skjuter varandra. Vi såg stora grupper som inte klarade skolan, som levde i dåliga hemförhållanden, som saknade framtidstro.

Rapporten skickades in. Efter ett tag kom en reaktion från någon chef på socialförvaltningen. Utredningen var skriven på förvaltningens papper. Det var inte bra. Ännu sämre var att den blivit uppmärksammad i tidningar.

– Det fanns inga invändningar mot innehållet i sak. Men jag erbjöds en ny tjänst, något meningslöst pappersvändande.

63 år gammal nappade Sakir Demirel i stället på ett hyfsat fördelaktigt förslag om förtidspension.

Hans berättelse är en partsinlaga. Säkerligen finns en annan version. Men då skiten träffade fläkten och reportrar ville prata med borgarrådet skickades underhuggare fram och mässade sitt eviga ”inga kommentarer”.

Vad kan vi då dra för slutsatser av den här ledsamma historien?

För människor till vänster är det möjligen så att Moderaterna struntade i larmet från förorten.

Om jag hade tillhört högern hade jag troligen kontrat med att polisen i Göteborg i början på 2000-talet var så orolig över utvecklingen att den kartlade ungdomar i riskzonen och varnade för att en ny generation grovt kriminella var på väg att växa upp.

Men de sossar som lokalt hade makten var mer intresserade av att fortsätta fira att de tio år tidigare lyckats förmå Volvo att bekosta ett nytt operahus än att lyssna på vad polisen hade att säga.

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men nöjer mig med att påminna om slutsatserna i en statlig utredning för tio år sedan. 5 000 ungdomar i Sverige bedömdes löpa risk att dras in i kriminella nätverk. Åtgärder föreslogs. Men av dem blev inte mycket av.

Mitt ärende är dock inte att bedriva partipolitik. Mitt ärende är att stillsamt påpeka att det politiska intresset för att förbättra livschanserna för unga människor i utsatta områden tycks vara lika blygsamt i dag som för tio år sedan.

Och att få tycks vara sugna på att lära sig av gårdagens misstag.

Hela det offentliga samtalet är inriktat på nya, hårdare lagar, vad vi nu ska med tuffare tag till då mördarna ändå sällan åker fast.

Borde inte i vart fall en och annan förändring syfta till att försöka få stopp på nyrekryteringen till gängen?

Om tidigare insatser över huvud taget nämns så är det något knasigt utspel i stil med att poliser ska kunna omhänderta barn till grovt kriminella. Som om inte polisen redan har tillräckligt att göra. Som om polisen har den kompetens som krävs för att fatta den sortens komplexa beslut.

– Jag vet inte hur många dokument jag har undertecknat om samarbete mellan socialtjänst, skola, landsting och polis genom åren. Men det är bara kosmetika, säger Sakir Demirel.

Foto: MAGNUS WENNMAN
”Vi behöver en mer nyanserad debatt. Politikerna står ju bara och skäller och gormar”, säger den tidigare socialchefen Sakir Demirel.

Han pratar om ”målgrupper” på ett sätt som påminner om en räknenisse som håller ett föredrag för eventuella investerare om framtida affärsmöjligheter.

– Om socialtjänstens verksamhet vore ett privat bolag så hade den gått i konkurs för länge sedan. För många är upptagna med för mycket administration. I stället för att vara ute i verkligheten och möta människor.

Sakir Demirel talar snabbt, tankebanor går i olika riktningar, han har fyllt 70, men glöden har inte slocknat.

– Vi måste komma ihåg att många av de här pojkarna är barn till föräldrar som kommer från länder utan demokratiska traditioner, utan välfärd och som är misstänksamma mot myndigheter. Det är inte lätt att nå dem, men vi får inte ge upp.

– Jag betonade i min rapport att berörda myndigheter inte hade tillräckligt utvecklade samarbetsformer. Nya metoder behövdes. Så är det fortfarande.

– Och vi behöver en mer nyanserad debatt. Ministrarna står ju bara och skäller och gormar. Så brukade det inte vara.

Han sluter ögonen för ett ögonblick, innan han fortsätter.

– Jag tror inte att politikerna förstår hur illa det är i vissa områden.

Foto: MAGNUS WENNMAN
”Jag tror inte att politikerna förstår hur illa det är i vissa områden”, säger Sakir Demirel.

Av: Oisín Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: