Allvarliga krönikor kan också avslutas med ;-)
Står det inte utom allt tvivel att du skämtar så skämta aldrig i skrift, sa en klok människa för länge sedan.
Sen gick femhundra år. Sen kom smileyn.
Jag hör antagligen till de sista fem procenten i min generation som länge vägrade använda de små flörtande semikolon-figurerna i löpande text. Men en dag släppte jag taget.
Det var en liten prestigeförlust, men upprättelse skulle snart komma – och det från oväntat håll.
Enter: Emoji. De små bilddekalerna med gula gubbar som rodnar och skrattar fick plötsligt ursprungssmileyn att kännas som ett vuxet och sparsmakat alternativ i sms-korrespondensen.
Och som vilket populärkulturfenomen som helst började de analoga tangentbordskrumelurerna bli socialt accepterade även i de smalare fårorna, några år efter den stora mainstreamsuccén. Det fanns ju något nytt att vända sig mot som var betydligt mer tonårsvulgo.
Här kunde sagan förstås ha varit all, men sen hittade Filippa Reinfeldt ut på sociala medier och ingenting skulle någonsin bli sig likt igen.
I tisdags varnade Moderaterna i landstinget i ett öppet brev de unga som jobbar inom vården för att rösta på Socialdemokraterna om de vill ha sitt jobb kvar. Sjukvårdslandstingsråd Reinfeldt duckade själv alla intervjuförfrågningar i ämnet och hänvisade, på sitt Instagramkonto, till Moderaternas valledare i Stockholms läns landsting. Hon avslutade inlägget med att önska en ”trevlig dag” med en emoji-bild på en sol.
Reinfeldts sociala medier-strategi är en fotoorgie i soffkuddar med ”carpe diem”-citat, varvat med lifestyleborgerliga plattityder. Men framför allt hyser hennes bildtexter ett emoji-universum utan dess like.
Hon öser hjärtan över familj och vänner, applåderande händer till uppskattade kolleger – och bilder på värmande solar till journalister som söker henne för en landstingspolitisk kommentar.
Man kan ha invändningar mot Filippa Reinfeldts beteende. Att hon gömmer sig bakom sociala medier.
Att hon bidrar till en infantilisering av den politiska debatten.
Att utförsäljningen av vårdcentraler och cancerkliniker inte ackompanjeras så väl av gula glada gubbar och tummen upp-ikoner.
Men en sak kan man inte ta ifrån henne: Det mentala avståndet mellan femtonåriga högstadietjejer och den svenska landstingspolitikens praktiker har aldrig varit kortare. ;-)