Låt oss slippa tjafsandet om integrationen
Det är ett jävla tjat om integration.
Vi baserar vår främlingsfientlighet på det luddiga begreppet integration: ”Vi får inte låta flyktingkrisen bli integrationens fall”, heter det i ett debattinlägg. ”Sverige har i dag inte resurser att klara integrationen”, lyder mantrat politiker emellan. ”Katastrof, utan integration står vår välfärd på spel.”
Integration betyder, enligt ordboken, ”samordnande till ett helt, införliva”. På vardagssvenska: Om vi ska vi ta emot dom, måste dom bli som vi.
Måste dom?
Poängen med flyktingmottagning är att invandrarna blir skärvor i ett mångkulturellt samhälle. Naturligtvis ska de genom jobb försörja sig själva så snabbt det bara går. I samtal med arbetskamraterna – till skillnad från påtvingad svenskundervisning – lär de sig svenska. I övrigt får de bli hur mycket eller hur lite svenska de vill. ”Jag sköter mig”, ska invandraren kunna säga, ”låt mig vara den jag är, tack”.
Gertrude Stein var en amerikansk judinna och bosatt i Paris. Stein sa: ”Vad är poängen med rötter, om man inte kan ta dem med sig?”
Med en ”metod Stein” skapar vi ett mellanting av integration och mångkulturell välsignelse.
Jag lyssnade på Sommarprataren Daniel Poohl, som leder den antirasistiska stiftelsen Expo. Poohl sa: ”Det är en lögn när vi säger att allt blir bättre om vi är likadana och om allt det som uppfattas som avvikande rensas bort.”
Kan vi inte bara fredligt och hyggligt leva sida vid sida? Svar: det går.
Jag har tre exempel.
Titta på höstens fotbollssensation! Dalkurd FF i Borlänge grundades 2004 som ett socialt projekt för att i Borlänge integrera kurdiska flyktingar och invandrare. Borlänge var den tyngst kriminellt belastade kommunen i landet. Ramazan Kizil, som flytt från krig och förtryck och fortfarande är klubbens ordförande, stod inte ut med att se ungdomar fastna i brott och droger.
Av ett socialt projekt blev en idrottslig succé. Dalkurd har på tio år skjutit som en raket genom seriesystemet. Det har avancerat från division VI till att nästa år spela i Sveriges näst högsta serie, superettan. Det kurdiska folket har inget officiellt landslag. Även utomlands anses Dalkurd vara ett kurdernas landslag.
Lärdom: integration blandas väl med en nypa kurdisk nationalism.
I svensk debatt innebär integration att alla ska blandas och spridas ut. På plats i Malaysia 1979 i samband med båtflyktingarna från Vietnam hörde jag Invandrarverkets dåvarande chef Björn Weibo säga: ”Staffan, du vill väl inte att vi skapar ett Chinatown i Stockholm?” Svar: Jo, naturligtvis är det bättre att etniska grupper bildar kluster i vilka de bistår varandra. Kaka söker maka. Så skapas de mångkulturella, multietniska samhällena.
I Svenstavik i Jämtland finner jag mitt andra exempel. Svenstavik ligger vid Storsjöns sydända, där Inlandsbanan löper fram. Dess folkmängd har de senaste 50 åren mera än fördubblats till drygt 1 000. Detta alltså i en bygd som vi annars förknippar med utflyttning och håglöshet. (Ja, största arbetsgivarna är kommun, landsting och Samhall.)
Tillväxten beror på utländsk invandring. Den somaliska kolonin är störst. Ett folk ur ökenhettan finner sig till rätta i kyla och storskog. Nja. En storstadsbo med jaktstuga i bygden kommenterade för mig: ”Somalierna är som folk i inre stödområdet oftast är – arbetslösa och står och hänger…” ”Okej”, svarade jag, ”Men de överlever tack vare att de håller ihop.”
Följ nu med mig till Mariestad vid Vänern. Det var där jag fick höra om indierna.
En kolonialmakt i Afrikas hjärta hade i slutet av 1800-talet ”importerat” tiotusentals indier till att bygga Uganda Railway. Det gick dem väl. Alltför väl. Den bisarre härskaren Idi Amin pekade ut indierna som syndabockar för obalansen i sitt lands ekonomi. ”De är opålitliga.” 1972 gav han order om att den indiska och pakistanska minoriteten inom nittio dagar skulle var ute ur det land där de bott i tre-fyra generationer.
30 000 kom till Storbritannien. Där kollade någon in att ett vitvaruföretag med namnet Electrolux och fabrik i Mariestad, Sweden, behövde arbetskraft. Några nappade. Indierna skrev till sina vänner i London att Mariestad var bra. Fler kom.
”Flera hundra?” frågade jag.
”Tusen eller fler”, sa min kontakt i Västergötland. ”Och det har gått dem väl.”
”Så de finns kvar och gör kylskåp?”
”Är du dum? De har vandrat vidare i utbildning och karriär - de är så’na. De flesta har blivit egenföretagare. Miljonärer. I generation efter generation har de indiska barnen varit skolans duktigaste.”
Fann jag ett Lilla Indien vid Vänern? Nej. Men indierna har behållit sin religion och det finns ett anspråkslöst hindutempel. Vid ett snabbmål på Kingfisher Indian Cuisine & Bar på Kungsgatan gav min bordsgranne med namnet Chamunda det avgörande beviset på att vi människor kan behålla en del av våra originalegenskaper även i ny miljö.
Chamunda sa: ”Mariestad har fortfarande Sveriges bästa cricketlag.”
En integrationsfara?
Jag läser just nu …
… Herman Lindqvists senaste bok – hans opus 59 ! – ”Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av”. Det är berättelser om driftiga kolonisatörer och modiga skeppare, fredliga indianer och svarta slavar, om Delaware och Spetsbergen, Saint Barts, Åland etc. Det mesta är okänt för den lagom obildade läsaren (jag). Det är begripligt att Lindqvists detaljrikedom och lätta anslag får landets övriga historiker att bli gröna av avundsjuka.
Ericsson var i gott sällskap ...
… när företagsledningen 2007 fick se Steve Jobs första modell av Iphone, som gjort Apple till världens största mobiltelefontillverkare. I en ny bok avslöjar förra presschefen Åse Lindskog, att Iphone enligt Ericssons testlabb inte uppfyllde ”en enda teknisk specifikation”. Ledningen sa: ”Det rör sig om en skittelefon” som ingen skulle vilja köpa…” Facit i Åtvidaberg var 1971 världsledande i kontorsmaskiner. Japanerna hade kommit med billigare och enklare elektroniska räknare. Facit hängde inte med, gick under. Och 1969 hade Volvos Gunnar Engelau åkt på studieresa till Japan och Toyota. När han återvände sa han: ”Där har vi inget att lära.” Vakna!
Vi ställde om klockan …
… i söndags till vintertid. Dorotea Pettersson, en tidscoach i Göteborg, påpekar i en inlaga till socialstyrelsen, att om vi ”behåller sommartiden året om skulle det ge oss 300 ljustimmar mer per vuxen och år”. Varde ljus!