En egen vattenkaraff i plast – ännu ett undantag för Breivik

Törstig terrorist Sedan 1994 har ingen som ansetts farlig i norsk domstol fått ha en karaff inom räckhåll, förutom massmördaren Anders Behring Breivik.

Anders Behring Breivik häller upp vatten.

Hälsningar från två barn till sin mördade pappa har just lästs upp och små svettpärlor tränger fram i terroristens panna.

I en rättegång som inte liknar någonting Norge har upplevt finns det möjligen ingen an­ledning att förvånas över att till och med vattenkaraffen är ett undantag.

För många var det den tyngsta delen av processen som inleddes i går.

Breiviks skrytande om mördandet var inte lätt att lyssna på, men flera av de föräldrar som nu har kommit till Oslo från hela landet har berättat att de befarar att detta blir värre.

Så kan den ohyggliga massiviteten i terrorismen mätas: det går åt sex hela dagar att avhandla de 69 döda på ön. Kronologisk ordning, tio minuter per mord, fokus på var de hittades, hur de dödades.

Mördaren sträcker sig efter vatten, häller upp dagens första glas.

Professor Torleiv Rognum inleder med en övergripande genomgång av det rättsmedicinska arbetet.

Siffrorna fladdrar förbi. Över 100 personer jobbade med att obducera och identifiera. 25 hade skjutits i huvudet och nacken, 31 i huvudet och kroppen, tio enbart i kroppen.

Politioverbetjent Trond Sandsbråten lägger fram obduktionsrapport nummer ett. Trond Berntsen, vakt på Utøya. Ingångshål, utgångshål, pedagogiskt visat på en docka.

Efter varje redovisning läses ett kort minnesord över den mördade upp. De anhöriga är tacksamma över att tingsrätten gått med på dessa presentationer: de blir som små men värdiga minnestunder över var och en som berövades livet, ögonblick av mänsklighet mitt i juridikens krav på exakthet.

Mördaren fyller på glaset. Han är, till skillnad mot tidigare, lite rödflammig i ansiktet. Det ser ut som att han kväver en gäspning. Ett utslag av arrogans? Eller är han trött, är det så att fasorna och lidandet trots allt börjar tära på honom?

Nio mord avhandlas denna dag. Ja, detaljerna är nödvändiga. Att reda ut när, var och hur en människa dödades är grund­läggande i alla mordrättegångar.

Två saker är unika ­ ­i detta mål: an­talet mord och vattenkaraffen.

När en av männen som 1994 stal en version av målningen Skriet från Nationalgalleriet i Oslo dömdes till sex års fängelse blev han så arg att han slängde flaskan i golvet.

Sedan dess får inte de som ­bedöms som farliga ha en karaff inom räckhåll i en norsk rättssal.

Undantag har gjorts för Breivik, rättegången är lång, risken att han ställer till med något anses vara låg.

En advokat läser upp hälsningar från Trond Berntsens son och dotter. ”Du var världens bästa pappa”. En bild på den skrattande mannen som håller om sina små barn visas på stor skärm.

Åhörare gråter, tyst men öppet. Det är med deras sorg som med all sorg, den smittar.

Även jurister och journalister är påtagligt berörda. Dessa människor har förlorat så mycket, deras smärta, lidandet, verkligheten bortom det banala manifestet, det bottenlöst svarta, det är omöjligt att inte påverkas.

Mördaren sträcker sig än en gång efter vattnet. Stryker lite svett ur pannan, antecknar.

Pauserna kommer tätare än tidigare och dagen är över redan vid lunch.

Det har varit en fruktansvärd förmiddag och karaffen är för säkerhets skull gjord av plast.

Följ ämnen i artikeln